Go to main navigation

DEBATT

Dags för ”afrikansk vår” i svensk Afrikapolitik

Avsättandet av Burkina Fasos president kan vara starten för en ”afrikansk vår”. Men en vår behövs också i det internationella samfundets – och Sveriges – Afrikapolitik. Den internationella apatin gentemot de afrikanska evighetspresidenterna bidrar till att upprätthålla en idé om att grundläggande politiska spelregler inte riktigt räknas i Afrikas unga demokratier. Det menar Jesper Bjarnesen, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, NAI.

Efter tre dagars folkliga protester tvingades president Blaise Compaoré den sista oktober bort från makten efter 27 år som president i Burkina Faso. Nu omtalas upproret i Burkina Faso som starten för en afrikansk vår där regimer kommer att falla som dominobrickor – som i Nordafrika 2011.

Men är det kanske snarare det internationella samfundet, däribland Sverige, som behöver en afrikansk vår för sin Afrikapolitik? För hur förhöll de sig egentligen till Blaise Compaorés mångåriga dominans och vilka konsekvenser fick det för biståndet och de politiska relationerna? Både Frankrike och USA har länge varit bland Blaise Compaorés närmast allierade, vilket bidragit till att Compaorés roll som regional fredsmäklare fått större uppmärksamhet än hans enmansshow på hemmaplan.

I andra länder ser maktspelet annorlunda ut, men med samma tendenser. Det internationella samfundet lever till stor del kvar i uppfattningen att afrikanska länder behöver civiliseras snarare än att tas på allvar som jämlika politiska aktörer med samma internationella rättigheter och skyldigheter. På så sätt bidrar den internationella apatin gentemot de afrikanska evighetspresidenterna till att upprätthålla en föråldrad idé om att grundläggande politiska spelregler inte riktigt räknas i Afrikas unga demokratier.

Det är en sak att flertalet afrikanska stater bara har funnits i ett halvt århundrade, och ofta har sparsamma resurser att investera i en demokratisk infrastruktur, men det är en annan att många afrikanska ledare ges så stort utrymme i att bestämma ramarna för deras egen makt.

Det vore enkelt och utan kostnad för biståndsgivare att pressa Afrikanska unionen till att utforma en princip om att presidenter inte får vara kvar vid makten i mer än två mandatperioder. Detta förslag togs upp på ett möte i Paris den 14 november med oppositionspolitiker från åtta afrikanska länder, däribland Burundi, Kongo-Kinshasa och Ekvatorialguinea – länder där presidenterna på olika sätt berört tanken att genomföra en författningsändring. Mötets budskap var att livstidspresidenter inte är förenligt med modern demokrati. Ett liknande politisk tänkesätt borde vara sunt förnuft även i Sverige och andra västerländska staters utrikesdepartement.

Att spela enligt samma politiska spelregler innebär inga stora förändringar i biståndspolitiken. Arbetet med god samhällsstyrning och politisk transparens handlar i första hand om en långsiktig omstrukturering av politiska institutioner, samt en allmän utbildningsinsats av ländernas befolkningar.

Men utan ett tydligt budskap om att politiskt deltagande belönas med rättvisa val, som även garanterar att ledare som regerar med maktmissbruk (och dessa finns överallt i världen) byts ut regelbundet, så undergrävs demokratiarbetet. En afrikansk vår bör också leda till förnyelse av relationerna mellan afrikanska ledare och det internationella samfundet.

 

Jesper Bjarnesen, Senior forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, NAI.

Tip a Friend heading