Go to main navigation
Pernille Fenger

Pernille Fenger

Foto: UNFPA

DEBATT

“Det räcker inte med att räkna sjukhus för att nå målen”

Världen har kommit överens om nya globala utvecklingsmål, men hur ska de uppnås? Det är ingen lätt uppgift, men det är först när det finns tillförlitlig data om de människor som har störst behov, som vi kan avgöra om vi kan nå målen eller inte, skriver Pernille Fenger, chef för FN:s befolkningsfond, UNFPA:s nordiska kontor.

I helgen som gick antog FN:s 193 medlemsstater nya globala utvecklingsmål på ett toppmöte i New York. Ambitionen är att dessa mål ska ligga till grund för hela världens utvecklingsagenda de kommande 15 åren, med den övergripande intentionen att skapa en bättre värld för alla.

De nya målen tar över stafettpinnen efter de tidigare åtta millenniemålen. De är omfattande och ambitiösa, och inkluderar ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter av utveckling. Men hur vet vi år 2030 om vi har nått målen? Vad ska vi räkna på? Vilka data ska vi samla in?

Utmaningen är nu att identifiera vilka indikatorer som bäst kan redovisa om målen uppnås, och även att se till så att världens länder har kapacitet att mäta dessa indikatorer. I slutet av mars nästa år ska indikatorerna vara klara. Det är ingen lätt uppgift.

FN:s befolkningsfond, UNFPA, hjälper länder att samla in och analysera relevant befolkningsdata. Ett antal nationella statistikkontor hjälper dessutom till i arbetet med att utveckla indikatorer för målen, däribland Sveriges Statistiska centralbyrå, SCB.

Ett exempel på hur viktigt det är att välja tillförlitliga indikatorer kan vi se om vi tittar på mödradödligheten i världen. Varje dag dör 800 kvinnor under graviditeten, i samband med förlossningen eller under de första 42 dagarna därefter.

Ett av de nya globala utvecklingsmålen är att minska mödradödligheten mindre än 70 kvinnor per 100 000 födslar, i alla världens länder. För närvarande dör 4 kvinnor i Sverige per 100 000 födslar, medan FN uppskattar att fler än 80 länder har en mödradödlighet på över 70, till exempel Sierra Leone (1100), Chad (980) och Tanzania (410).

För att minska mödradödligheten krävs tillgång till god hälso- och sjukvård. Därför är det självklart med en indikator på tillgång till hälso- och sjukvård. Men vad räknas egentligen som en indikator? Är det antalet vårdinrättningar, kliniker och sjukhus? Det skulle det kunna vara, men det ger inte heller ett fullständigt svar.

För att se om vi uppnår målet med minskad mödradödlighet måste vi förutom att räkna kliniker och sjukhus också titta på hur vårdcentralerna och sjukhusen är fördelade geografiskt, om det finns tillräckligt med personal, om personalen har rätt kompetens och om det uppstår komplikationer finns möjlighet att få transport till kliniker med mer avancerad vård.

Vi behöver också veta om hälso- och sjukvårdssystemet uppfattas positivt eller negativt av kvinnor och män, om kostnaderna för att använda hälso- och sjukvård eller transport till en klinik gör sjukvården otillgänglig, eller om det finns kulturella hinder för att använda hälsosystemens tjänster.

Med andra ord, de uppgifter vi behöver är avgörande inte bara för att visa om vi uppfyller målen, utan också för arbetet med att rädda och förbättra kvinnors och mäns liv. På FN:s befolkningsfond vill vi därför se en indikator som kontrollerar om vårdinrättningar kan utföra nödvändiga åtgärder för att säkerställa det som kallas sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive möjlighet till säkra födslar och kejsarsnitt, men också tillgång till moderna preventivmedel, samt hiv-tester och liknande.

En annan viktig aspekt av diskussionen om indikatorer är vem som ska inkluderas i statistiken. Varje år blir två miljoner flickor under 15 år mödrar. Dessa unga mödrar är också de av alla mödrar som löper störst risk att dö i samband med, eller strax efter förlossningen. Trots detta utelämnas ofta unga människor i åldern 10-14 år i statistik som rör sexuell och reproduktiv hälsa.

Det är bara när vi har uppgifter som, oavsett ålder, kön, inkomst och geografi ger oss en sann bild av samhället, som vi år 2030 kan bedöma om vi uppnått målen. Det är endast när vi har tillförlitlig data om dem som är i störst behov, som vi kan göra dessa, ofta osynliga grupper synliga. Endast med tillförlitlig data, kan vi avgöra om dagens stora ambition att skapa en bättre värld för alla har gått "i mål".

Av: Pernille Fenger, Chef för FN:s befolkningsfond, UNFPA:s nordiska kontor

Tip a Friend heading