Go to main navigation
Kalle Bergkvist, säkerhetsrådgivare

Foto: privat

debatt

Efter kidnappningsdom i Norge: Finns behov att förtydliga biståndsorganisationernas arbetsgivaransvar även i Sverige

Med anledning av domen mot den norska biståndsorganisationen Norska Flyktingrådet efter att en anställd kidnappats lyfter säkerhetsrådgivaren Karl Bergkvist vikten av att svenska biståndsorganisationer förtydligar sitt arbetsgivaransvar för anställdas säkerhet vid utlandsarbete. “Det behövs en höjd miniminivå”, skriver han.

I november meddelade en norsk domstol att biståndsorganisationen Norska flyktingrådet (NRC) hålls ansvarig för de skador som biståndsarbetaren Steve Dennis åsamkades när han tillsammans med sina kollegor attackerades och kidnappades i det kenyanska flyktinglägret Dadaab 2012. NRCs agerande bedöms som grovt oaktsamt och de döms att betala ett skadestånd på 4,4 miljoner norska kronor.

Ett av skälen till varför NRC anses ha agerat grovt oaktsamt är att organisationens riskanalys och riskbedömning var bristfällig. Det kanske viktigaste som fastlås i domen är att biståndsorganisationer inte har mindre ansvar för sin personals säkerhet än andra arbetsgivare. I rapporteringen kring domen ställer sig nyhetsbyrån Irinnews frågan om detta blir en väckarklocka för utvecklingssektorn.

I Sverige blir kanske domen en signal för statens arbetsmiljöinspektörer och att det finns behov av en tydlig, gemensam policy kring säkerhet för arbetsgivare inom utvecklingssektorn.

Den svenska staten sätter genom Arbetsmiljölagen (AML) ramarna och i Arbetsmiljöverkets (AV) föreskrifter finns mer detaljerade regler för arbetsmiljön. Arbetsgivarens ansvar uppkommer i och med anställningen och är oberoende av AML.

Lagen om Arbetsskadeförsäkring, som numera är en del av Socialförsäkringsbalken, syftar till att arbetstagare och arbetsgivare ska slippa lägga resurser på att processa kring arbetsskador. Genom lagen går staten i stället in och betalar för arbetsskadan, med medel från arbetsgivaravgifterna. Anställda som arbetar utomlands i svenska verksamheter kan få statlig arbetsskadeersättning om utlandstjänstgöringen antas vara högst ett år.

AML syftar främst till att få arbetsgivare att vidta preventiva åtgärder för att minska risk för olycka. Lagen har i första hand inte som syfte att fördela ansvar när det väl sker olyckor. I AV:s föreskrift Systematiskt Arbetsmiljöarbete beskrivs hur arbetsgivaren ska ”undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås.”

Jag vill hävda att i de fall där arbetsgivaren i Sverige har sådan kontroll över verksamheten att den har möjlighet att fatta beslut om exempelvis undersökning och uppföljning av arbetsmiljön, i syfte att förebygga ohälsa och olycksfall, så ska denne göra detta, enligt AML. Om en arbetsgivare, som leder arbete utomlands eller har anställda som reser, inte arbetar förebyggande såsom AML föreskriver kan denne bli straffad med företagsbot. Alternativt så kan enskilda chefer bli personligen ansvariga.

I Sverige är det alltså staten som har krav på arbetsgivaren och inte i första hand arbetstagaren, som i det aktuella fallet med Norska flyktingrådet.

Det här är inga nyheter. Det stora flertalet arbetsgivare i biståndssektorn är medvetna om detta ansvar och arbetar systematiskt med frågorna. Men det finns troligen ändå rum för förbättring hos många organisationer och skäl för oro hos ett fåtal.

Jag anser att det behövs en höjd miniminivå så att det förebyggande arbetet förstärks och incidenter minimeras. Det skulle också ge arbetsmiljöinspektörer mindre anledning att företa inspektioner bland svenska biståndsorganisationer.

För att underlätta för utvecklingssektorn skulle det behövas en policy som bekräftar att sektorns arbetsgivare tar ansvar för anställdas säkerhet vid utlandsarbete. En sådan policy skulle innefatta hur risk management integreras i programverksamheten, att alla aktörer i sektorn samarbetar och delar information och lärdomar, att personal utbildas och att personalen agerar ansvarsfullt i relation till sin och andras säkerhet.

Det finns flera skäl för myndigheter som Sida, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Folke Bernadotteakademin (FBA) att kliva in och stödja förbättringsarbetet med kunskap och med resurser. MSB författade i Vägledning för Risk och Sårbarhetsanalys (2011) en förebild för riktlinjer kring riskanalys. Ett ofta använt argument för att integrera risk management i programverksamhet är att det ökar effektiviteten och förbättrar resultaten. Förutom dessa skäl bör man även kunna förvänta sig att statliga myndigheter agerar för att minska statens utgifter för arbetsskador.

Hur skulle det gått för Steven Dennis och hans kollegor om de hade arbetat för en svensk organisation? Hans kollega, som var på en kortare tjänsteresa skulle fått eventuella skador betalade av staten. Dennis och övriga lokalt anställda hade möjligen kunnat stämma sin arbetsgivare med stöd i skadeståndslagen. Men man skulle också kunnat hoppas att händelsen aldrig hade inträffat hos en svensk arbetsgivare, som följt lagen och arbetat förebyggande med riskanalys och riskhantering.

Karl Bergkvist, rådgivare säkerhet och risk management

 

Tip a Friend heading