Go to main navigation
lars-ingelstam-crop.jpg

Professor Lars Ingelstam.

Foto: Ludvig Duregård

debatt

Grannlandssamarbetet med Ryssland bör utökas kraftigt

En lång period av bistånd till Ryssland avslutades 2007. Det grannlandssamarbete som kom i stället bör utökas kraftigt och omfatta betydligt fler områden än vad som gällt de senaste 10 åren. Det skriver professor Lars Ingelstam.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning var Sveriges politiska ledning snabb med att formulera en ny politik gentemot Ryssland. I denna ingick stöd till reformprocessen och Sida fick huvudansvaret för detta.

Det svenska biståndet åtnjöt stor partipolitisk enighet: en serie socialdemokratiska och borgerliga regeringar var överens om Östsamarbetets mål och inriktning. Utvecklingssamarbetet var bara ett av flera motiv. Säkerhetspolitiska överväganden hade också stor betydelse. Försvarsminister (1997–2002) Björn von Sydow uttryckte det så att vi bör hjälpa till att dra in Ryssland i en europeisk säkerhetsordning, och stärka demokratiseringsprocesserna i landet.

År 2006 fattades beslut om att avbryta biståndet. Motiven för detta är inte helt enkla att reda ut (se Ingelstam 2017, sid 24-25). Ryssland hade börjat inta en mer reserverad inställning till internationellt samarbete, samtidigt som Sverige noterade att bistånd till Ryssland inte längre kunde motiveras med fattigdomskriteriet.

Det totala beloppet för Rysslandsstödet under de 17 åren var 3,8 miljarder kronor. Många av de personer som då engagerade sig och skapade arbetskontakter med ryska kolleger har uttryckt stor besvikelse över att arbetet inte kunde fortsätta.

En fortsättning blev det dock, men med snävare mandat och på en lägre ekonomisk nivå (och inte längre finansierat från biståndsanslaget). Den resultatstrategi (2014-2018) som för närvarande styr Sidas och Svenska Institutets insatser pekar ut demokrati och mänskliga rättigheter samt miljö som prioriterade områden. Detta är naturligtvis bra, men otillräckligt.

Vägen till ökad säkerhet och goda relationer mellan samhällen och folk går via samarbete. Detta är okontroversiellt och bekräftades uttryckligen av utrikesministrarna Lavrov och Wallström den 21 februari i år. I min bok Grannlaga – kontakter med ryssar och Ryssland ges ett stort antal exempel på samarbeten som skulle kunna utvecklas.

Kontakter mellan organisationer i civilsamhället är för närvarande svåra att upprätthålla eftersom de ryska samarbetsparterna riskerar att bli utpekade som ”utländska agenter”. Situationen är besvärlig, men inte hopplös.

I norr, Barents-regionen, finns sedan länge ett brett samarbete mellan fyra länder: Ryssland. Sverige, Norge och Finland. Samverkan mellan regionalt ansvariga inom miljö, transporter, journalistik, kyrkor, livräddning med mera visar på hur ett direkt och förtroendefullt samarbete mellan människor och samhällen kan upprättas.

Studentutbyten och språkstudier har djupverkan. I dagsläget är dessa inte särskilt omfattande men förutsättningarna kan förbättras. Studieavgifter för studenter från Ryssland vid svenska universitet är till exempel ett onödigt hinder.

Turismen är intressant. Ryssar i allmänhet visar stort intresse för Sverige men turismen har minskat, eftersom den ryska medelklassen fått mindre pengar att röra sig med. Branschen förutser en kraftig uppgång när detta vänder. Förenklade visumregler, i båda riktningarna, bör eftersträvas.

Inom kulturområdet främjas svensk kultur i Ryssland aktivt av ambassaden i Moskva och generalkonsulatet i Sankt Petersburg. En annan paradgren inom svensk-ryskt samarbete är utbildning av ryska journalister som länge ägt rum vid Fojo (nu en del av Linnéuniversitetet): ett viktigt stöd för fri press och professionell journalistik. Inom båda dessa områden kan mycket mera göras.

Allt detta är viktigt och bör understödjas. Jag vill dock lyfta fram tre områden som särskilt angelägna och lovande för vidgat samarbete:

  1. Moderna och välfungerande institutioner. Ryssland behöver sådana, och goda exempel på samarbete finns. Finansdepartementen (!) har drivit ett gemensamt arbete kring budgetfrågor i nära 30 år. Ett kärntekniskt grannlandssamarbete pågår sedan länge. Gränsmyndigheterna (polis, tull, sjöfart, sjöräddning) samverkar på reguljär basis.
  2. Socialt arbete och hälsovård. Arbetet med barn och unga i svårigheter gjorde stora framsteg under perioden 1991-2007. Inom sjuk- och hälsovård fick modernt tänkande kring bland annat öppenvård och psykiatri genomslag. Professionella från de båda länderna fann varandra. Sådant arbete skulle kunna återupptas snabbt och i ganska stor skala.
  3. Vänortsutbyten har varit en grundbult när de nordiska länderna kom varandra närmare. Mellan svenska och ryska städer har funnits ett 30-tal registrerade utbyten men högst ett 10-tal fungerar i dag. En nysatsning, i regi av Internationellt Centrum för Lokal Demokrati (uppbackad av Sida) startar i år med åtta svenska partners och ett 15-tal ryska. Intresset från rysk sida har varit stort. Det bör skapas förutsättningar för breda utbyten, enligt nordisk modell, som innefattar skolor, körer, föreningar, kyrkor och lokala politiker.

För att genomföra allt detta kan Sida få en större roll. Men ingen enskild myndighet räcker till. En stor mobilisering genom expertmyndigheter, kommuner, civila samhällets organisationer och professionella sammanslutningar behövs.

Givetvis krävs också ekonomiska tillskott. Den som vill kan jämföra med försvarsbudgeten (på väg mot 50 miljarder) liksom med biståndsbudgeten (43 miljarder). Därför ser jag avsättningar i storleksordningen 1-2 miljarder på årsbasis som fullt rimliga för förtroendeskapande grannlandssamarbete med Ryssland. 

Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring

Tip a Friend heading