Go to main navigation
debattartikelapril.jpg

Lismeirys Quintana och Aliuska Gómez är människorättsaktivister på Kuba. 

Foto: Civil Rights Defenders

debatt

Svenskt bistånd passivt inför krympande utrymmet för Kubas civilsamhälle

Civil Rights Defenders kritiserar Sveriges brist på agerande mot den förtryckande regimen på Kuba. Med biståndet ger Sverige indirekt tummen upp till det krympande utrymmet för civilsamhället i landet. 

De senaste åren har Lismeirys Quintana från den kubanska människorättsorganisationen Damas de Blanco deltagit i otaliga protester för demokrati och frihet på Kuba, och lika otaliga gånger arresterats. I måndags dömdes hon till sex månader i fängelse för att inte ha betalt de böter hon tilldömts efter gripandena.

Hennes kollega i Damas de Blanco Aliuska Gómez har deltagit lika intensivt i protesterna, och fick därför se sin 17-årige son gripas av polisen den 29 januari i år. Han sitter sedan dess i ungdomsfängelset Jovenes de Güatao men har varken dömts eller åtalats för något.

I somras bjöd Civil Rights Defenders tillsammans med Universidad del Bosque i Bogotá, Colombia, in Lismeirys, Aliuska och ytterligare sex kubanska människorättsförsvarare till ett seminarium. Av de åtta som bjöds in var det bara Aliuska och två till som lyckades resa. Lismeirys och de andra fyra hölls gripna till dess att planet lyft.

De protester som Damas de Blanco organiserat på söndagar i Havanna och flera andra städer i Kuba sedan 2003, omöjliggjordes i april 2016 några veckor efter Barack Obamas besök på Kuba. Myndigheterna placerar nu poliser utanför deltagarnas hus på söndagsmorgnarna som griper dem som lämnar sina hem. Budskapet från det kubanska kommunistpartiet, som hade kongress samtidigt, var mycket tydligt; systemet förblir oförändrat. 

Sedan USA, EU, Sverige och flera andra inledde ett närmare samarbete med den kubanska regeringen 2014, har inte en enda reform av det politiska eller juridiska systemet genomförts för att främja kubanernas medborgerliga och politiska rättigheter. Raúl Castro och den yngre elit som planerar att ta över makten i landet när han avgår i början av nästa år, känner sig stärkta av omvärldens legitimitet och tystnad inför människorättskränkningarna.

Men utvecklingen på Kuba är också en del av en internationell trend där kränkningar av medborgerliga och politiska rättigheter ökar. I mars i år presenterade Sida en skrivelse man tagit fram på regeringens uppdrag om hur biståndet kan ”motverka det krympande utrymmet för civilsamhället”. Kanske kan skrivelsen ge vägledning för en mer konstruktiv svensk politik gentemot Kuba som hittills varit svårt valhänt.

I samband med att den svenska regeringen antog en biståndsstrategi för Kuba hösten 2016, skrev Isabella Lövin och Margot Wallström att den nya relationen med Kuba gav uttryck för en gemensam ”önskan om samarbete och dialog” om bland annat mänskliga rättigheter. De skrev också att Kuba genomgår en ”öppning gentemot omvärlden” och att den svenska regeringen tack vare dialogen uppmanat den kubanska att ratificera de grundläggande konventionerna om mänskliga rättigheter (Aftonbladet 29/9).

Men dialog eller uppmaningar är dock inget resultat i sig. Vilka förändringar regeringen vill uppnå med samarbetet är otydlig. I skrivelsen påpekar Sida också mycket riktigt att det finns ”mycket begränsad kunskap om hur effektiva ansträngningarna att genom politisk dialog motverka det krympande utrymmet har varit”. I den kubanska demokratirörelsen är bilden istället att omvärldens nya relation till den kubanska regeringen har skapats på bekostnad av relationerna till demokratirörelsen.

Det finns därför anledning att regeringen tydliggör vilka mål dialogen med och biståndet till den kubanska regeringen är, och när dessa ska vara uppnådda. Den avsiktsförklaring som undertecknades med Kuba 18 december 2015, och som satte den nya relationen på papper är giltig i två år, men fortlöper om ingen protesterar. Om dialogen inte uppnått några resultat vad gäller medborgerliga och politiska rättigheter innan de två åren är över, är det vår uppfattning att Sverige bör bryta avsiktsförklaringen. Den kubanska regeringen har då haft tillräckligt med tid att visa vilka avsikter man har. Om dessa inte är desamma som Sveriges, bör man inte fortsätta säga det heller.

Ett lämpligt mål att ställa upp inför tvåårsdagen är att alla politiska fångar har släppts och att trakasserierna mot demokratirörelsen har upphört. Ett första steg på vägen att ”motverka det krympande utrymmet för civilsamhället” som regeringen vill, är rimligen att kräva att de som sitter bakom lås och bom släpps ut.

Erik Jennische

Latinamerikachef, Civil Rights Defenders.

Tip a Friend heading