Go to main navigation

Debatt

Näringslivet lyfter länder – inte traditionellt bistånd

Swedfunds tidigare styrelseordförande Lars Gårdö har läst Helena Thorfinns roman Innan floden tar oss. Mycket i boken är tankeväckande, skriver han, samtidigt är han kritisk till hur författaren beskriver näringslivets roll i fattigdomsbekämpningen.

Innan floden tar oss är en tankeväckande och insiktsfullt skriven berättelse från en värld långt från vår svenska tillvaro. Men jag är kritisk till hur Helena Thorfinn beskriver det bistånd som försöker tillvarata den kraft som näringslivet kan utgöra i fattigdomsbekämpningen.

Jag arbetade under åren 1973–75 på Agricultural Corporation i Nairobi under ett Sida-kontrakt. I övrigt har jag hela livet arbetat i näringslivet, men har hela tiden haft ett stort intresse för utvecklingsfrågor och rest mycket i Afrika. Under åren 2002–2012 var jag ordförande i styrelsen för Swedfund, där naturligtvis utvecklingsfrågor stod högst på agendan, men utifrån ett annat perspektiv än det som traditionellt är Sidas.

Dessutom, under en bilresa i en gammal folkvagnsbuss under sex månader i slutet av 60-talet med min fru kom vi att resa igenom det som då kallades Östpakistan till Dhaka och ända bort till Chittagong, där växellådan pajade – men det är en annan historia. Sedan dess har befolkningen där naturligtvis ökat ännu mer, och möjligen även fattigdomen, men de miljöer som tecknas i Helena Thorfinns bok känns välbekanta. Dessutom beskrivs på ett insiktsfullt sätt (och halvt ironiskt, tror jag) jargongen och den sociala miljön runt utvecklingsorganisationer och ambassader. Kul att läsa och lite igenkännande.

Vad jag förstår via nätet, har boken blivit uppskattad, sålt i stora mängder och fått välförtjänt god kritik.

Nu till min poäng. En karaktär i Thorfinns bok heter Bjarne. Historien om hans textilfabrik är ju en parodi på en tragisk företagare och hans verksamhet kan givetvis inte alls försvaras. Den måste betecknas som kriminell.

Man får i boken bilden av att näringslivet närmast har en negativ inverkan på ett lands utveckling och att med rätt genusperspektiv, jämlikhet och allmänt bättre demokrati så har man de viktigaste komponenterna på plats. Det är viktiga saker, men se på utvecklingen i Asien i stort. Det är ju företagsamheten som har lyft hela länder och med de ökade resurserna finns också pengar att satsa på bättre samhällen. Det är inte traditionellt bistånd som ekonomiskt lyft länder som Kina, Sydkorea, Malaysia, Thailand, utan deras näringsliv. Det finns alldeles säkert mycket som kan bli bättre i dessa länder, men i ekonomiskt hänseende är det en avgrund som skiljer dagens situation mot vad som rådde för 30–40 år sedan.

På grund av sin massiva storlek är textilindustrin nog den starkaste ekonomiska utjämningsfaktorn i världen. Japan hade i början av förra seklet en stor textilsektor. Sydkorea var stora på 1970–90-talen, därefter skedde en gradvis överflyttning till Kina i takt med att lönerna blev för höga i Sydkorea och landet kunde i stället ägna sig åt produktion av ekonomiskt mer högvärdiga produkter. Nu finns endast en blygsam textilindustri kvar. Samma väg håller Kina på att gå. Lönerna blir för höga och nu får länder som Vietnam och Bangladesh ta över denna produktion. Den avgörande faktorn är det låga löneläget. Men om 10–15 år kanske högvärdigare produktion har ersatt det mesta av textilindustrin och lönerna blivit så höga i Bangladesh att textilproduktionen flyttat till andra länder, kanske till Afrika.

Det här är den stora bilden. I nutid är problemet att lönerna kan vara så låga att de inte räcker som försörjning och att barnarbete förekommer. Här måste ju myndigheterna sätta gränser. Skulle textilfabrikerna genom korruption eller på annat sätt vilja, och kanske lyckas, kringgå bestämmelserna så är man ju å andra sidan livrädd att bli tagen med byxorna nere av inköpare som H&M, KappAhl med flera, företag som för allt smör i Småland inte vill bli associerade med svältlöner och barnarbete. Det är den starkaste kraften för förbättrade arbetsförhållanden.

Och på sikt kommer även Bangladesh att följa trenden med fler företag i andra branscher och så uppstår över tid ett mer varierat näringsliv. Vid den tiden då vi reste i Bangladesh fanns bara jordbruk och möjligen en viss förädlingsindustri av jordbruksprodukter, men befolkningen var också en bråkdel av vad den är i dag.

Hur skulle den ökade befolkningen nu kunna försörja sig om textilindustrin inte funnes i dag?
Och vilka andra, ännu större problem skulle landet då inte ställas inför – massvält som i Kina på 30-talet?

Lars Gårdö

Fd styrelseordförande för Swedfund

Tip a Friend heading