Go to main navigation
Lena Sundh, Sveriges ambassadör i Angola

Lena Sundh, Sveriges ambassadör i Angola, är kritisk till den bild som målas upp av landet i OmVärldens reportage. 

Foto: FORES

DEBATT

“OmVärlden befäster stereotyp bild”

I reportaget "Oljepengarna försvann" befäster OmVärlden en ensidig, stereotyp bild av det rätt okända landet Angola. Det skriver Sveriges ambassadör Lena Sundh, som också lyfter de stora framsteg som landet gjort de senaste 13 åren.

I reportaget "Oljepengarna som försvann", som publicerades på OmVärlden berättar tidigare i år, beskriver journalisten Henrik Brandão Jönsson Angola som ett land där de stora inkomsterna från oljan fördelas skevt i samhället. Han redogör även för hög tillväxt, utbredd korruption och en barna- och mödradödlighet som är bland de högsta i världen.

Beskrivningen stämmer, men reportaget befäster också den ensidiga, stereotypa bild av detta rätt okända land. Ett land som europeiska och amerikanska journalister verkar ha svårt att tränga igenom. Dyr champagne, dyra pizzor, nybyggda höghus längs en "exklusiv" strandpromenad och en presidentdotter som är Afrikas rikaste kvinna må vara sant, men det ger inte hela bilden. Det finns även en annan sida.

Angola har varit självständigt i snart 40 år, varav drygt 13 år med fred. När freden kom 2002 saknades det mesta av såväl kompetens som infrastruktur. Vägnätet var förstört, de fåtal skolor och sjukhus som fanns var i mycket dåligt skick, lärare och sjukvårdspersonal hade övergett landsbygden för huvudstaden Luanda eller provinshuvudstäderna. Landet saknade fungerande institutioner och hade en oerhört trög och tungrodd administration, uppbyggd efter kolonialmakten Portugals och planekonomins behov fram till början av 1990-talet.

Sedan 2007 har 500 000 flyktingar återvänt till hemlandet. I Luanda, som planerats för en halv miljon invånare, lever i dag nästan 6 miljoner människor. Staden tog emot stora mängder internflyktingar under krigsåren och fortsätter att växa med närmare 7 %, nästan 400 000 människor, om året.

Sedan krigsslutet 2002 har en hel del åstadkommits, men mycket återstår också att göra. Det går nu i stort sett att resa var som helst i landet på goda vägar. Man har inför ett pensionssystem och det har byggts skolor, sjukhus och kliniker i alla provinser. Det finns knappt några "skolor under träd" längre. Skolnärvaron har ökat betydligt. Sedan 2003 har antalet elever i grundskolan fördubblats.

Mycket återstår fortfarande för att förbättra kvalitén på undervisningen och sjukvården. Att bygga sjukhus och skolor är lättare än att få institutioner att fungera. Fortfarande saknas mycket inhemsk kompetens.

Få angolaner är inte bekymrade över korruptionen, men talar man med opinionsbildare från det civila samhället hör man emellertid att ett minst lika stort problem är bristen på inhemsk kompetens. På grund av bristen på kompetens tvingas man anlita utländska företag för att sköta utbildning, hälsovård, administration, byggnadsverksamhet och jordbruk. De är inte billiga, inte alltid fria från korruption och de bidrar heller inte självklart till någon överföring av kompetens.

På grund av de stora inkomsterna från oljan tror dessutom beslutsfattare att man med pengars hjälp kan hoppa över "utvecklingssteg". Resultatet har blivit ett stort antal vita elefanter och att Angola placerats lågt i Internationella valutafonden IMF:s index över effektivitet i statsfinanserna.

Brandão Jönsson skriver att de avskaffade subventionerna på diesel och bensin är ett slag mot den fattiga befolkningen. Detta är något som det internationella samfundet drivit sedan 1990-talet. De som tjänade mest på subventionerna var landets bättre bemedlade, människor med egna bilar och stora privata elgeneratorer.

Förorten Sambizanga, som beskrivs i reportaget, hade vid självständigheten mellan 20 000 och 30 000 invånare. Nu bor där flera hundra tusen. Ett projekt för att rehabilitera området och det ännu större grannområdet Cazenga har påbörjats. Det handlar om att bygga bostäder och infrastruktur för cirka 2,5 miljoner människor, det vill säga två nya Stockholm. Det kommer att ta tid, man talar om 20 år, och det kommer att kosta.

Det behövs många projekt som Cazenga, och det finns många andra behov i Angola. Som Sveriges ambassadör i landet är det inte min uppgift att försvara Angola och kanske inte heller att informera om Angola i Sverige. Men jag tycker att vi borde kunna orka med en mer nyanserad bild, åtminstone i OmVärlden. Det är självklart att man inte ska bortse från avigsidorna, men för att förstå vad som händer, och få en rättvisande bild, måste perspektivet breddas.

Henrik Brandão Jönsson kanske inte syftade till att ge en heltäckande bild av Angola. Han beskrev en sida. Mitt syfte är att peka på att det också finns en annan.

Lena Sundh, Sveriges ambassadör i Angola

Tip a Friend heading