Go to main navigation
Iraqi voters

Irakiska poliser har röstat och fått sina pekfingrar markerade med outplånligt bläck, en säkerhetsåtgärd som förhindrar dubbel röstning. Stöd till insatser för demokrati och mänskliga rättigheter har länge varit ett av svenskt bistånds stora fokusområden, men nu väntar stora nedskärningar.  

Foto: Jim Goodwin

debatt

”Regeringen slarvar bort frihetsagendan”

Under alliansregeringsåren vässades Sveriges profil betydligt i biståndet. Dels med nya krav på resultatredovisning, dels med ett tydligt fokus på demokrati och mänskliga rättigheter. Nu är S-MP-regeringen i färd med att slarva bort frihetsagendan. Det skriver Martin Ängeby, chef för den liberala biståndsorganisationen Silc.

Alliansens regeringsskrivelse ”Frihet från förtryck” (2008) introducerade ett nytt och välbehövligt fokus på förändringsaktörer.  Det konstaterades att demokratibistånd hade varit en del av biståndet sedan 90-talet, men att effekterna var begränsade. Modellen med att sätta biståndsprioriteringar i samarbete med mottagarländernas regeringar, även när dessa är despoter, drev inte friheten framåt. Auktoritära regimer tackar ja till demokratibistånd, men bara på sina egna villkor, för att stärka den egna regimens ställning och renommé.

Därför startade alliansregeringen särskilda satsningar för demokratiseringens aktörer, frihetskämparna, som permanenterades till en ”demokratimiljard” i biståndsbudgeten. Utrikesministern smugglade en asylsökande afghan i regeringsplanet och Sveriges ambassadör i Belarus blev hemskickad för att han talade svenskt klarspråk om regimen.  En biståndspolitisk plattform skrevs fram för att få ordning på biståndets styrsystem, och frihet från förtryck blev ett övergripande mål för svenskt bistånd. Utrikes- och biståndspolitiken var inte bara feministisk, den var också aktivistisk.

S-MP-regeringen har inte officiellt ändrat kurs. Men det finns åtskilliga tecken på att engagemanget för frihet har minskat. Demokratimiljarden har skurits ner mer än andra biståndsområden, med en hel tredjedel - bara 640 miljoner är kvar. Sveriges nya ambassadör i Belarus leker trivsel-Torsten i belarusisk statstelevision. Sveriges ambassadör i Singapore berömmer de singaporianska valen och  ambassadören i Angola skriver ett argt brev till OmVärlden där han tar den mångårige och snuskigt rike härskaren Jose Eduardo dos Santos i försvar. Påstridiga riksdagsledamöter tvingade förvisso utrikesministern att i kammaren kalla Saudiarabiens regim för vad den är: medeltida. Frispråkigheten korrigerades dock snabbt med en djup bugning för den Saudiska Kungen av Wallströms särskilde emissarie och ett handelsavtal.

Det finns flera skäl till S-MP-regeringens reträtt från de mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna.

Det första och mest grundläggande är att inget av regeringspartierna sätter friheten främst. Det största värdet i socialdemokratisk ideologi är jämlikhet, och inte frihet. En regim som ökar jämlikhet kommer få socialdemokratiskt stöd oavsett andra civila och politiska rättigheter. En regim som kväser ekonomisk frihet och utveckling, och därmed miljöpåverkan, kommer få stöd av miljöpartiet.

Det andra är en övertro, eller snarare en religiös tro, på FN. FN behövs som en permanent arena för förhandling i syfte att skapa fred, denna roll är oundgänglig. Fria länder måste ha en arena för diskussion med ofria länder. Men eftersom en majoritet av FN:s medlemsländer är just ofria, så blir FN:s utvecklingsagenda oundvikligen icke-främjande för demokrati och frihet. Inget av FN:s 16 firade utvecklingsmål handlar explicit om demokrati och frihet. Med S-MP-regering harmoniseras Sveriges politik med FN:s och förlorar sitt demokratiska bett.

Det tredje, kopplat till FN, är det olyckliga prestigeprojektet att försöka få in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Kamrat Schori skickas till Kuba med löfte om bistånd till regimen, Isabella Lövin larvar runt i Söderhavet för att få lilliputtnationernas röst. Margot Wallström reser till Armenien där regimen just fuskat sig igenom en folkomröstning till ny konstitution utan att kritisera detta.

Det övergripande målet för S är att resa runt i utvecklingsländer som frälsare och välgörare, att vinna prestige i svensk inrikespolitik och att motta blomstrande hyllningstal från ofria regimers hejdukar i FN-salongerna. Det övergripande och förvisso mer respektabla målet för MP är att få bukt med den globala uppvärmningen. Demokrati och mänskliga rättigheter är inte en förutsättning för varken S eller MP att nå sina mål. Frihetskämpar som lever i förtryck – framtidens Havel, Mandela och Walesa – kommer inte att kunna tacka S-MP-regeringens Sverige för starkt stöd.

Martin Ängeby

 

Tip a Friend heading