Go to main navigation
Belarus_protest.jpg

Kravallpolis i samband med demonstrationer i Minsk den 25 mars 2017.

Foto: Спадар Бурак

"Sida blandar bort korten om svenskt stöd till Belarus"

Sida försöker dölja sitt ansvar för det svenska bistånd som går till verksamhet ledd av människorättsförbrytare i Belarus, skriver Martin Uggla, ordförande i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.

I en replik på min tidigare artikel i OmVärlden försöker Elsa Håstad blanda bort korten och dölja Sidas ansvar för det svenska bistånd som går till verksamhet ledd av människorättsförbrytare i Belarus. Men faktum kvarstår: det aktuella projektet är helfinansierat av Sida, det vill säga med svenska biståndsmedel. Att UNDP:s kontor i Minsk agerar mellanhand i verkställandet av projektet – och även i avtalsförfarandet – är irrelevant i sammanhanget.

I projektbeskrivningen, som från Belarus sida signerats av en minister belagd med EU-sanktioner på grund av människorättsbrott, anges det belarusiska skattedepartementet som både utförare – i samverkan med UNDP – och förmånstagare. Och projektets styrgrupp leds alltså av Belarus vice skatteminister, som enligt en delrapport bland annat haft en utvärderingsdiskussion kring projektet tillsammans med Sida- och UNDP-personal i skattedepartementets lokaler i Minsk.

Sedan projektet inleddes har viceministerposten bytt innehavare. Såväl den tidigare viceministern Vasil Kamenka som hans efterträdare Uladzimir Mukvitj har dock jämte sitt uppdrag i det Sida-finansierade projektet haft ansvarsroller i implementeringen av den ökända så kallade parasitskatten, som bryter mot både Belarus konstitution och internationell rätt. Som jag skrev i mitt första inlägg finns det också andra exempel på hur just skattedepartementet spelat en aktiv roll i Lukasjenkas förtryck, bland annat genom förföljelse av människorättsförsvarare.

Att högt uppsatta statstjänstemän som personligen bär ansvar för allvarliga människorättsbrott anförtros kontroll över svenska biståndsmedel är knappast förenligt med det rättighetsperspektiv som ska prägla biståndet. Och det gäller oavsett om den konkreta projektverksamheten i sig själv är en del av repressionen eller inte.

Det är för övrigt anmärkningsvärt att Sida i sin önskan ”att regelverk och internationella överenskommelser efterföljs” och ”att medborgarnas rättigheter tillgodoses” sätter sitt hopp till den belarusiska maktapparatens översta skikt. I mer än tjugo år har ju Lukasjenkaregimen med all önskvärd tydlighet visat sitt förakt för just rådande regler, ingångna överenskommelser och mänskliga rättigheter. Skattedepartementet är som framgått ovan inget undantag i det avseendet.

Värt att notera i sammanhanget är också att UNDP:s lokalkontor i Belarus åtnjuter ett mycket lågt förtroende hos landets demokratirörelse. Dels beror det på att dess chef Sanaka Samarasinha flera gånger gjort direkt vilseledande officiella uttalanden till stöd för diktaturregimen. Han har bland annat kallat Belarus ”en mästare på samarbete med FN”, trots att FN:s specialrapportör för Belarus inte ens tillåts resa in i landet, och trots att regimen konsekvent vägrar att implementera beslut från FN:s människorättskommitté. Misstroendet beror också på att UNDP aktivt utestängt exempelvis människorättsförsvarare från deltagande i dess aktiviteter. Landets främsta människorättsorganisation Vjasna fick till exempel inte vara med när UNDP arrangerade en stor konferens om dödsstraffet, trots att just Vjasna är ledande inom demokratirörelsen på detta område.

Om det svenska biståndet till Belarus ska kunna främja demokrati och respekt för mänskliga rättigheter bör det riktas till de krafter som delar och verkar för dessa värderingar, inte till skattedepartementet och andra statliga aktörer som aktivt motverkar dem.

Martin Uggla
Ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

Tip a Friend heading