Go to main navigation
lindberg_knutsson_epi.jpeg

Forskarna Jonas Lindberg och Beniamin Knutsson.

Foto: Privat

debatt

Ska privatskolor för fattiga finansieras av biståndsmedel?

Ny forskning visar att en av de största globala aktörerna inom utbildningsbistånd, GPE, aktivt undviker politiskt känsliga frågor – som frågan om privatisering av utbildningssystemen. Regeringen måste bestämma sig hur den ska agera nu när Sverige tar plats i styrelsen. Det skriver två forskare vid Göteborgs universitet.

Under våren 2017 tar Sverige plats i styrelsen för det Global Partnership For Education, GPE. GPE är ett världsomspännande så kallat partnerskap – public-private partnership – mellan den offentliga och privata sektorn inom utbildningsområdet. Syftet är att uppnå grundutbildning för alla barn i världen.

Sverige är sedan länge en stor givare till GPE, men en plats i styrelsen innebär givetvis större möjligheter att påverka. Och med ökat inflytande följer ett större ansvar.

Ett färskt forskningsprojekt, där vi har varit delaktiga, från Göteborgs Universitet visar att GPE systematiskt undviker politiskt brännande frågor. I slutändan leder till ett demokratiskt underskott eftersom det saknas öppen debatt och därmed insyn i viktiga frågor. Den svenska regeringen måste därför bestämma sig för hur den ska agera och vilken roll Sverige ska spela i GPE när vi nu växlar upp vår roll i partnerskapet.

GPE undviker politiskt känsliga frågor

Globala partnerskap blir allt vanligare inom internationellt utvecklingssamarbete och anses vara centrala byggstenar för att nå de globala hållbarhetsmålen. GPE består av en brokig uppsättning aktörer såsom bi- och multilaterala givare, mottagarländer, civilsamhällesorganisationer, privata utbildningsföretag, stiftelser och det internationella lärarfacket. Partnerskapet bistår i dag 65 utvecklingsländer, främst genom att mobilisera och harmonisera bistånd till nationellt framtagna utbildningsplaner.

GPE reflekterar ett liberalt ideal om att det med hjälp av rationella argument är möjligt att uppnå samförstånd. Besluten i styrelse ska följaktligen helst tas genom konsensus.

Men är det verkligen möjligt att nå konsensus i alla frågor?

Och handlar inte både utbildning och bistånd egentligen i högsta grad om politik, där det finns olika intressen och olika idéer om vad som är ett gott resultat och hur det bäst uppnås?

Vår studie visar att GPE:s sekretariat jobbar intensivt för att skapa konsensus, till exempel genom elastiska formuleringar som alla kan ställa sig bakom. Mennär frågor upplevs som verkligt politiska så undviker GPE helt sonika att formulera en gemensam position. Flera av våra informanter menar att mäktiga aktörer – som Världsbanken – ges fria händer att rulla ut sin egen agenda i GPE i frånvaro av tydliga riktlinjer.

Ska privatskolor för fattiga finansieras av biståndsmedel?

Ett aktuellt exempel på en fråga som GPE undviker är om biståndsmedel ska användas till så kallade low-fee private schools (LFPS), som växer fram i snabb takt i många utvecklingsländer. Dessa skolor – som alltmer domineras av multinationella storföretag – riktar sig främst till fattiga familjer genom att hålla skolavgifterna låga. För att ändå kunna gå med vinst håller många av dem nere kostnaderna genom att anställa outbildade lärare som utför undervisningen genom att läsa innantill från surfplattor.

Vår studie visar att i GPE:s ”partners” har mycket olika syn på vilken roll LFPS ska ha i det globala utbildningsbiståndet. Vissa ser dem som oundgängliga för att uppnå målet om utbildning för alla givet rådande resursbrist, och som en möjlighet för fattiga människor att välja bort dåliga statliga skolor.

Andra menar att de bara är ytterligare ett uttryck för exploateringen av världens fattiga och att de är helt oförenliga med hållbarhetsmålens formuleringar. Enligt de senare ska vi ju numera inte bara uppnå utbildning för alla; den explicita ambitionen är att utbildningen dessutom ska hålla en hög kvalitet. Kan outbildade lärare som läser innantill verkligen uppfylla den ambitionen?

Kan då inte forskningen hjälpa oss att fatta beslut i den här frågan?

Tyvärr är det inte så enkelt. Forskning kan naturligtvis lära oss mycket men frågan om vilken roll den privata sektorn ska spela i våra utbildningssystem kommer i slutändan alltid att vara politisk. Frågan borde alltså underställas öppen debatt så att människor kan ta ställning till tydliga alternativ.

Trots det kommer frågan aldrig upp till GPE:s styrelse för beslut. Och LFPS är inte den enda frågan som GPE undviker. Frågor om bistånd ska gå till att finansiera privata aktörers produktion av utbildningsmaterial och om GPE ska stödja förslag om skatterättvisa för att på så sätt öka fattiga länders inhemska resurser möter samma öde.

Viktiga frågor för Sverige att ta ställning till

Att GPE undviker politiska frågor är ett allvarligt demokratiproblem. När Sverige nu får mer inflytande borde vi därför fundera över hur politiska skiljelinjer i GPE kan synliggöras liksom vilka aktörer vi vill alliera oss med. I frågan om LFPS handlar det exempelvis om att välja om vi vill stödja de multinationella utbildningsföretagens snabba expansion. Ett stöd för dessa innebär i så fall rimligen att vi också anser att de fattiga återigen ska betala för sin egen utbildning.

På ett mer allmänt plan borde diskussionen handla om huruvida Sverige – med hjälp av GPE – vill sprida vår egen, extremt avreglerade, utbildningsmodell till resten av världen. Eller om det är en annan modell vi borde ha för ögonen när vi jobbar för att uppnå utbildning för alla.

Jonas Lindberg, docent vid avdelningen för kulturgeografi vid institutionen för ekonomi och samhälle, Göteborgs universitet

Beniamin Knutsson, doktor vid institutionen för didaktik och pedagogisk profession, Göteborgs universitet

Tip a Friend heading