Go to main navigation
En gata i Havanna.

Den kubanska regeringen har sedan januari 1959 förtryckt grundläggande mänskliga rättigheter. Metoderna och omfattningen har varierat, men ambitionen har alltid varit densamma; att sitta kvar vid makten, skriver Erik Jennische.

Foto: Flickr/Christopher L.

debatt

Sveriges kubastrategi ett svek

Den kubanska regeringen har sedan januari 1959 förtryckt grundläggande mänskliga rättigheter och ingenting tyder på att den ambitionen har förändrats. Därför är den nya svenska strategin för bistånd till Kuba ett svek mot människorättsförsvarare och demokratiaktivister. Det skriver Erik Jennische, programhandläggare för Latinamerika på Civil Rights Defenders.

När regeringen offentliggjorde Sveriges nya biståndsstrategi med Kuba förklarade biståndsminister Isabella Lövin att ”genom dialog och samarbete kan vi främja demokrati och mänskliga rättigheter i landet".

Detta är en klyscha som alltid snurrat i utrikes- och biståndspolitiken, men som alldeles för sällan synas. Vilka är förutsättningarna för att strategin ska fungera? Har Sverige någonsin bidragit till att en totalitär stat - vars hela politiska system bygger på förtryck av medborgerliga och politiska rättigheter - demokratiseras? Om så, hur utformades stödet då?

Om dessa erfarenheter finns så redovisades de inte när det nya Kuba-biståndet presenterades. För sanningen är att om den kubanska regeringen trodde att det svenska stödet skulle lyckas, skulle den aldrig gå med på att ta emot det.

Freedom House undersökte 2005 vilka faktorer som gjorde att övergångsprocesserna från auktoritära politiska system, sedan början av 70-talet, ledde till stora förbättringar för medborgerliga och politiska rättigheter. De fann att de viktigaste faktorerna var att processerna gick snabbt, att förändringskraften kom underifrån och inte ovanifrån, och att det fanns en stor medborgarrörelse som använde ickevåldsmetoder som protester, bojkotter, strejker och civil olydnad för att undergräva legitimiteten för systemet.

Den svenska Kuba-politiken bygger på raka motsatsen; att samarbeta med systemet för att stärka det inifrån och föra en dialog med systemförsvararna om vikten av mänskliga rättigheter. En förutsättning för att myndigheter och lojala organisationer ska gå med på dialogen är att Sverige har så ytliga relationer till demokratiaktivister och människorättsförsvarare utanför systemet som möjligt. I linje med denna strategi har EU och Sverige de senaste åren, under förhandlingarna om samarbetsavtal med den kubanska regeringen, aldrig bjudit in kubanska människorättsförsvarare till formella diskussioner om förhandlingarna eller vad samarbetsavtalet borde bestå av.

För att inse att den svenska dialog-metoden inte fungerar kan man titta på utvecklingen i de länder som tagit emot mycket svenskt bistånd sedan slutet av 1990-talet, när det svenska biståndet började sätta demokrati och mänskliga rättigheter högst på agendan.

Freedom House' ”Freedom in the World index", mäter respekten för variablerna "politiska rättigheter" och "medborgerliga friheter" i alla världens länder på en sjugradig skala, där 1 innebär högst respekt och 7 lägst. Etablerade demokratier som Estland, Costa Rica och Japan har 1-1. Totalitära diktaturer som Eritrea, Saudiarabien och Uzbekistan har 7-7. Kuba har 7-6.

I de auktoritära och totalitära länder som tar emot mest svenskt stöd är utvecklingen sedan 1997 deprimerande. I Bangladesh har förtrycket ökat från 3 till 4, i Bolivia från 2 till 3, i Etiopien från 4 till 6.5 och i Uganda från 4 till 5.5. I Laos, Rwanda och Vietnam har utvecklingen legat i princip stilla, kring 6 och 7 under hela perioden. Deras regeringar var då, och är nu, några av de med lägst respekt för mänskliga fri- och rättigheter i hela världen. Alltså finns det något Sverige gör, eller inte gör, som leder till att utvecklingen mot demokrati och respekt för medborgerliga och politiska rättigheter inte sätter igång.

”Men det är svårt och tar tid att främja demokrati och respekt för mänskliga rättigheter", är ett argument man får till svar när man påpekar detta. Därför är det värt att tittat på några jämförbara länder som inte har tagit emot nämnvärt svenskt bistånd, men där utvecklingen gått snabbt i positiv riktning. I Indonesien har sedan 1997, året före de omfattande demonstrationerna som satte igång demokratiseringsprocessen, förtrycket minskat från 6 till 3, i Niger från 6 till 3.5, i Peru från 4.5 till 2.5, i Senegal från 4 till 2 och i Tunisien från 5.5 till 2.

Det finns viktiga invändningar mot denna ytliga bevisföring, men den är i alla fall ett underlag för en diskussion om varför den svenska dialog-metoden inte har givit några tydliga resultat. Och att det vore viktigt att undersöka varför innan Sverige inleder ytterligare ett samarbete med en totalitär regering.

Den kubanska regeringen har sedan januari 1959 förtryckt grundläggande mänskliga rättigheter. Metoderna och omfattningen har varierat, men ambitionen har alltid varit densamma; att sitta kvar vid makten. Det finns absolut inget som tyder på att den ambitionen har förändrats. Därför är det nya svenska biståndet till Kuba ett svek mot människorättsförsvarare och demokratiaktivister på Kuba som lever under förtrycket och som inte kommer att få ta del av det svenska stödet. 

Tip a Friend heading