Go to main navigation
Martin Uggla

Martin Uggla, ordförande i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

Foto: Martin Uggla

DEBATT

“Sveriges regering kan inte utkrävas ansvar för sin biståndspolitik”

Sveriges biståndspolitik, såsom den är formulerad i Politik för global utveckling (PGU) kan inte genomföras fullt ut. Det menar Martin Uggla, ordförande i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, som skriver att Sverige hämmas av OECD:s biståndskriterier och att angelägna insatser uteblir. Därutöver kan regeringen inte heller utkrävas ansvar för sin politik.

Sverige har, genom att betona de mänskliga rättigheternas roll, varit en pionjär inom utvecklingssamarbetet. Sveriges Politik för global utveckling (PGU) slår fast att svenskt bistånd ska präglas av ett rättighetsperspektiv, och att brist på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter ska inkluderas i definitionen av den fattigdom som biståndet är till för att bekämpa.

Demokratistöd till exempelvis Ryssland ligger därmed helt i linje med Sveriges officiella biståndspolitik. För om Sveriges regering ser bristande rättigheter som ett uttryck för fattigdom, bör insatser till stöd för mänskliga rättigheter naturligtvis kunna räknas som legitim biståndsverksamhet. Men istället för att förverkliga denna biståndspolitik låter regeringen den hämmas av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD:s ensidigt ekonomiska kriterier.

Den starka ekonomiska utvecklingen i Ryssland i början av 2000-talet gjorde att landet 2005 togs bort från OECD:s så kallade DAC-lista över mottagarländer för internationellt bistånd. Därmed kunde bistånd till Ryssland inte längre inkluderas i den statistik som OECD för över internationella biståndsflöden. Rysslandsbiståndet tappade helt enkelt sin status som Official Development Assistance (ODA).

Eftersom målet att en procent av BNI ska gå till bistånd är kopplat till just ODA-definitionen så kan demokratistöd till Ryssland sedan 2005 alltså inte finansieras via biståndsbudgeten. Istället måste resurser till detta stöd skrapas ihop på andra håll i statsbudgeten.

Förändringen ledde till att anslaget ströps, paradoxalt nog samtidigt som behovet av stödinsatser ökade på grund av en negativ demokratiutveckling i Ryssland. Visserligen har demokratistödet sedan stegvis justerats uppåt. 2014 uppgick demokratistödet till Ryssland till 57 miljoner kronor, men det ligger fortfarande långt under de 100 miljoner kronor per år som Sverige anslog för tio år sen.

Att det svenska biståndet uteslutande ska följa ODA-definitionen är dock ingen naturlag. Sverige har tillsammans med flera andra EU-stater förbundit sig att avsätta minst 0,7 procent av BNI till ODA-klassat bistånd, och därmed leva upp till FN:s biståndsrekommendationer. Utöver dessa 0,7 procent är det helt upp till svenska beslutsfattare att självständigt bestämma över biståndets omfattning och fördelning.

Det är alltså fullt möjligt för Sverige att behålla det ODA-klassade biståndet, utan att för den skull låta hela biståndsbudgeten styras av OECD:s kriterier, som ju faktiskt inte heller är kompatibla med PGU.

Genom att öka demokratibiståndet ökar förstås risken att Sverige kan komma att få en något sämre placering i den jämförande biståndsstatistiken. Frågan är dock vad som är viktigast: att kunna yvas över en topplats på biståndets internationella rankinglista eller att så effektivt som möjligt främja utveckling?

Att krampaktigt hålla fast vid ODA-definitionen borde upplevas som problematiskt även i andra avseenden. För samtidigt som OECD:s kriterier utestänger visst slags angeläget bistånd, så möjliggör det för svenska och andra regeringar att räkna in sådant som knappast har med utveckling att göra, som exempelvis migrationskostnader och skuldavskrivningar.

Sverige borde, som framstående biståndsgivare, ha stort inflytande inom de internationella institutioner som hanterar biståndsfrågor. Regeringen skulle till exempel kunna verka för att OECD utarbetar en ny definition av ODA, där rättighetsperspektivet och en mer mångfacetterad syn inkluderas. En definition där fattigdom inte bara är en fråga om ekonomiska resurser.

I väntan på det bör regeringen självständigt anpassa det svenska biståndet så att det stämmer överens med den officiella biståndspolitiken, så som den är formulerad i PGU. Då blir det också lättare att utkräva ansvar för hur regeringen genomför sin politik i praktiken.

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter,

Tip a Friend heading