Go to main navigation
Helena Thorfinn

Foto: Julia Björne

Debatt

”Tillsätt en Fattigdomskommission”

Biståndet är inte längre riktat till fattiga människor, skrev Helena Thorfinn, författare och fd policyrådgivaren på Sida, i en krönika i OmVärlden. Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka svarade att Sida arbetar med olika strategier och insatser för verkligen nå dem som lever i utsatthet och fattigdom. Helena Thorfinn föreslår nu att Sidachefen tillsätter en kommission om frågan.

Jo, jag vet att Sida gör otroligt många värdefulla insatser för människor som lever i fattigdom, och att den professionella och engagerade personalen dagligen gör ett fantastiskt arbete. Det är därför det var intressant att arbeta på Sida i tolv år, och därför jag fortsätter att arbeta med bistånd, nu i Myanmar. Det var inte det jag avsåg att ifrågasätta i min krönika.

Vad jag undrar är hur stödet för en fördjupad styrning mot fattigdomsmålet rent institutionellt ser ut. Jag har nämligen letat från mina olika nya positioner: som konsult, styrelseledamot i ramorganisationer, i samtal med fd kollegor, och som anställd i Sidafinansierade institutioner. Och min slutsats är, tyvärr, att det är besvärande svårt att hitta.

För dem som inte professionellt arbetar med bistånd ter sig kanske både min krönika och generaldirektörens svar som obegripliga. Bistånd handlar väl om fattigdomsbekämpning? Så jag ska därför kort berätta vad jag menar.

I den bästa av världar byggs vägar, kliniker, skolor och institutioner för svenska biståndspengar och bidrar därmed till att bygga upp ett land och förhoppningsvis minska fattigdom och förtryck. Problemet är bara att med stora grupper människor som lever i fattigdom får man sociala mekanismer och dynamik som i stället för att bekämpa fattigdom riskerar att exkludera fattiga. Människor som lever i fattigdom är nämligen rörliga, röriga, marginaliserade och stigmatiserade och det är lätt hänt att de lokala/nationella eliterna, som ofta är de som har tillgång till Sidamedel, glömmer bort dem. Det kallas ”elite capture” på biståndsspråk och jag kommer att återkomma till det i framtida krönikor.

Traditionellt har metoder och strategier för att hantera detta dilemma varit kärnkunskap inom biståndet – det är det som är biståndets unika särart, dess exklusiva mandat. Annars är vi ”bara” som vilken aktör som helst, som råkar vara verksam i fattiga länder. Vi måste lyssna på människor som lever i fattigdom och förstå de mekanismer som exkluderar dem, för att med trovärdighet kunna förbättra deras levnadsvillkor och meddela svenska folket att deras skattepengar går till fattigdomsreducering. Det räcker inte att svinga runt med retorik om fattigdom, utan man måste kunna svara på frågan: Hur ser den direkta och indirekta kopplingen ut?

Fattiga människors perspektiv på utveckling är fortfarande ett av de två övergripande målen med svenskt bistånd, enligt Policyn för Global Utveckling, och det förpliktigar.

Nu är jag mycket medveten om att detta är en extremt komplex fråga, med många ideologiska bottnar och en ständigt pågående akademisk diskussion där trender och tendenser cykliskt avlöser varandra, men jag berör inte det här. Många tycker inte heller att detta är ett problem, utan litar, som jag skrev i min krönika, på nedsippring från medelklassen. Däremot tycker jag det är viktigt att prata om vad som händer med biståndet, och om det är avsiktligt eller oavsiktligt. I viss mån är det avsiktligt, andra politiska agendor och särintressen har kommit in i bilden, men var det verkligen meningen att biståndet skulle tappa sin särart helt och hållet?

Därför blev jag glad över Charlotte Petri Gornitzkas nästan passionerade svar. Det visar att åtminstone ambitionen finns kvar, och att detta tack och lov är en fortsatt känslig och viktig fråga. Vad jag däremot inte begriper är varför jag inte kan se detta? Alla de diskussioner som Charlotte Petri Gornitzka tydligen för med … ja, med vem? Var syns de? Allt som ska bli handling i en byråkrati måste först synas i dokumenten, och jag hittar inte någon tydlig styrning mot fattigdomsmålet i Sidas handlingar. Inte i verksamhetsplaneringen, i beslutsunderlag, i kraven vid upphandlingar, eller i rekryteringar.  Ser inte någon administrativ ledstång för medarbetare att arbeta med fattigdomsfokus. I administrativa processer nämns ”människor som lever i fattigdom” här och där, men vad jag kan se är detta till intet förpliktigande. Jag hittar inget systematiskt eller ansvarsutkrävande fattigdomsarbete längre och jag ser inga nya initiativ för att samtala med människor som lever i fattigdom, förutom ”Reality Checks” som jag själv initierade 2006 i Bangladesh. Min iakttagelse bekräftas i utvärderingar och Sidas egen årsberättelse.

Jag har därför ett förslag, och hoppas att generaldirektören inte tar illa upp. Men jag vet att byråkrati kan vara magi. Mitt förslag är att du tillsätter en Fattigdomskommission. Du som GD bjuder in 20 av de många kompetenta medarbetare som finns på Sida, personal från olika avdelningar (och inte dem i din omedelbara närhet, de har redan fått chansen, tänker jag), kanske från ramorganisationerna också, gärna personer med lång fälterfarenhet och/eller med kvalificerade utbildningar med fokus på utvecklingsbistånd. Sedan får de en enda uppgift: att bortse från alla särintressen och i stället utifrån sina erfarenheter, sin kunskap och sin rutin ta fram ett åtgärdsprogram för hur man kan förbättra administrativa rutiner och därmed säkerställa styrningen mot ett fattigdomsmål. Jag tror du skulle bli förvånad. Det finns mycket kvar att göra.

Helena Thorfinn

Tip a Friend heading