Go to main navigation
Tvådelad bild på samma motiv, Hongkongs skyline, till vänster med smog och till höger utan smog.

I kampen mot klimatförändringar krävs ökade ambitioner gällande utsläppsminskningar, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl. Idag har många stora städer runt om i världen problem med smog, en följd av ökade utsläpp.

Foto: Wikimedia

debatt

"Varken Sveriges eller EU:s klimatmål i linje med Parisavtalet"

EU:s och Sveriges roll i klimatarbetet är nu viktigare än någonsin, inte minst i och med oron för Donald Trumps klimatfientliga politik. Sverige måste fortsätta reducera sina utsläpp och öka klimatfinansieringen utan att räkna den som bistånd. Det skriver Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl.

Efter framgångarna i Paris förra året inleddes årets FN-klimatförhandlingar den här veckan i Marrakech i en inspirerande anda av optimism. Den historiska betydelsen av att världens länder i december 2015 enades kring juridiskt bindande avtal för att stävja klimatförändringarna kan inte underskattas.

Men de globala utsläppen av växthusgaser ökar alltjämt och behoven att intensifiera klimatinsatserna är stora. Och efter valet av Donald Trump till USA:s president blir EU:s roll i relation till det globala klimatarbetet ännu viktigare. EU måste vara starkare på den globala arenan och medlemsländerna göra ännu mer. Om klimatmötet i Paris var startskottet måste COP 22 i Marrakech nu resultera i kraftfulla, beslutsamma besked om hur målen ska nås.

I Paris kom 196 länder överens om att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen under 2°C, jämfört med förindustriell nivå, och eftersträva att begränsa den till under 1,5°C. Världens länder ska snarast möjligt vända ned utsläppskurvan, och uppnå en balans mellan utsläpp och sänkor.

Förutsättningarna ser goda ut. Parisavtalet trädde officiellt i kraft så sent som den 4 november, tidigare än beräknat, och 100 av 196 länder, inklusive Sverige, har hittills hunnit ratificera avtalet.
Viljan att gå från ’att’ till ’hur’ är påtaglig, och Marrakechförhandlingarna ska komma igång med genomförandet av Parisavtalet. Men förhandlingarna måste även handla om ökade ambitioner och uppskalning av ländernas nationella klimatplaner. De nationella klimatåtaganden som utgör grunden för Parisavtalet är helt enkelt inte tillräckliga för att nå målsättningen om 1,5 graders medeltemperaturökning. Tvärtom innebär de planer som nu ligger på bordet att vi fortsätter släppa ut klimatgaser som riskerar att orsaka 3 graders temperaturökning. Det är inte acceptabelt. 

Några viktiga hållpunkter under Marrakechmötet kommer att vara inrättandet av en speciell kommitté som får i uppgift att underlätta för länder att genomföra sina nationella klimatplaner.  Enligt Parisavtalet ska länderna lämna in nya nationella klimatplaner vart femte år, och i Marrakech kommer man försöka etablera gemensamma tidsramar för dessa. För att stärka trovärdigheten för att länderna faktiskt når sina nationella mål krävs tydliga och transparenta ramverk för mätning och rapportering. Dessa måste ta hänsyn till länders olika förmåga att rapportera sina utsläpp – hårdare krav måste ställs på utvecklade länder än på de mindre utvecklade.

En av de stora knäckfrågorna i kampen mot klimatförändringar är den kontroversiella frågan om så kallade flexibla mekanismer. Under COP22 i Marrakech ska nya flexibla mekanismer diskuteras, exempelvis om - och hur - det ska vara tillåtet att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder. Det finns en risk att dessa utsläppsminskningar dubbelräknas, ersätter nationella utsläppsminskningar och förhindrar eller försenar inhemska nödvändiga förändringar, till exempel infrastruktursatsningar. Under COP22 måste Sverige jobba för att täppa igen sådana kryphål som annars riskerar att urvattna avtalet.

En annan viktig diskussion är hur stöd till låginkomstländer för att genomföra nationella klimatplaner/klimatåtaganden ska bli tillräckliga och pålitliga. Det krävs kapacitetsutveckling och tekniköverföring, men den springande punkten är stabila intäktskällor. I Marrakech är det därför viktigt att identifiera konkreta vägar för att nå målet på 100 miljarder USD i klimatstöd till 2020 och hur klimatfinansieringen successivt (och kraftigt) kan skalas upp för att möta behovet av omställnings- och anpassningsåtgärder.

För att inte tappa tempo krävs ökade ambitioner gällande utsläppsminskningar, anpassning och finansiering redan innan 2020, då Parisavtalet börjar verka. Höginkomstländer får exempelvis inte glömma att de under tiden måste leva upp till sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet. I enlighet med klimatkonventionen måste länder i den rikare delen av världen, som har ett större historiskt ansvar för klimatförändringarna, gå före och minska utsläppen snabbare än låginkomstländerna som behöver mer utsläppsutrymme. Varken Sveriges eller EU:s klimatmål är i linje med Parisavtalet. Det betyder att Sverige kommer att behöva reducera sina utsläpp av växthusgaser till nära noll 2030, och EU likaså till 2040. Kol behöver stanna kvar i marken och subventioner till fossila energikällor slopas. Sverige måste leva upp till sina åtagande gällande klimatfinansiering samt succesivt öka medlen utan att räkna dessa som bistånd.

Men den svenska regeringens viktigaste uppdrag i Marrakech är trots allt att visa det positiva sambandet mellan ökad välfärd och minskade utsläpp av växthusgaser. Regeringen bör sprida sin målsättning om att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria länder med 100 % förnybar energi. Fungerande, skalbara och realistiska lösningar som möter länders olika behov är alltjämt de starkaste, och mest inspirerande, incitamenten att ta spjärn mot klimatkrisen.  

Tip a Friend heading