Go to main navigation
Henning Mankell

Foto: Henrik Brunnsgård

Krönika

Börja lyssna på Afrika!

Jag hittade en bild i New African, en tidskrift som tillhör de bästa inom sitt område; ett klart afrikanskt perspektiv på politik, ekonomi, sociologi och kultur. Fotot föreställer skådespelaren Mia Farrow – vackert blond och mycket allvarlig – mitt bland en grupp afrikanska barn i Darfur. Man kunde föreställa sig bildkompositionen som om det stod en vit västerländsk ängel bland alla dessa förtappade svarta barn. En klassisk missionärsbild från 1800-talet, kan man tänka.

Jag blir inte bara upprörd och generad när jag ser på bilden. Jag skäms faktiskt. Bilden är så falsk och förljugen att den leder till illamående. Ty så illa är det alltså ställt, att ett antal amerikanska och europeiska kändisar har tagit över som företrädare vid behandling eller beskrivning av afrikanska problem. Vi bryr oss inte om Darfur om det inte går via denna ljuvt blonda Mia Farrow.

Nå. Jag har många afrikanska vänner som meddelar att dom helst inte vill "räddas" av såna som Madonna, Mia Farrow eller Bob Geldof. Den sistnämnde har till och med låtit sig adlas för sina insatser på den afrikanska kontinenten.

Det blir som en stor grimas åt hela den afrikanska kontinenten.

Då föredrar både jag och mina afrikanska vänner Bono i U2. Hos honom finns en rå och konsekvent trovärdighet. Han försöker sig inte på att göra sig till talesman för Afrika. Han reser inte dit för att "rädda" någon. Han ställer däremot resoluta krav på Europa och den övriga västvärlden i relation till alla de brott och övergrepp vi begått historiskt, och som vi fortsätter med även i dag.

Ty inte är den koloniala attityden borta. Inte är vårt sätt att betrakta den afrikanska kontinenten som råvaruleverantör överspelad. Inte ger vi egentligen afrikanskt jordbruk möjlighet att delta med sina produkter på den öppna marknaden.

Vi fortsätter att beskydda våra egna jordbruksprodukter per dag med summor som vi ger Afrika per år i så kallat bistånd. Överlev det den som kan!

Men nu kan man naturligtvis säga att jag är djupt orättvis. Mia Farrows engagemang för lidandet i Darfur är säkert alldeles äkta. Möjligen är det också så att hennes vilja att rikta ljuset mot det komplicerade politiska skeendet har viss betydelse: en och annan stoppar upp vid Hollywoodstjärnan, och lyssnar.

Frågan är bara vad man då hör? Jag misstänker att man knappast får veta särskilt mycket om orsakerna till Darfurkonflikten. Det blir en insats rent humanitärt, där man inte frågar efter egentlig orsak till eländet.

Då blir det som att laga en tand utan att borra rent under. Rötan finns kvar. Vad som orsakar eländet blir inte klarlagt. Därmed heller inte möjligt att göra nåt åt.

Att lidande människor får hjälp är givetvis bra. Vem skulle vara emot katastrofbistånd? Men det jag syftar på nu är något helt annat. Det handlar om att stora delar av diskussionen kring Afrikas samtid och framtid har kidnappats av människor från väst.

Det här är ett allvarligt problem; heller inte ett nytt sådant. Så länge det har funnits svenskt bistånd har koncentrationen legat på att hitta lösningar på det man kallar afrikanska problem. Vi har alltså packat våra biståndskoffertar med teknik, sociologi och pengar. Som svar på olika problem vi tycker oss ha identifierat.

Ofta har det misslyckats. Ibland av naivitet och okunskap. I andra fall av bristande tålamod och uthållighet. Men det största av problemen har enligt min uppfattning varit något helt annat: vi borde ha packat våra koffertar med frågor i stället för med svar. Vi borde ha kommit med en grundläggande ödmjukhet i attityden: ni som behöver assistansen vet förstås bäst vad ni efterfrågar. Och det vi kan erbjuda är våra erfarenheter i en gemensam diskussion.

Jag har tillbringat de senaste 30 åren på deltid i Afrika. Jag har under hela denna tid kunnat konstatera att européer och västerlänningar i allmänhet har en tendens att inte lyssna. Man pratar själv. Oavbrutet. Dialogen har förvisso emellanåt funnits, men man har hela tiden förutsatt att tolkningsföreträdet och agendan tillhör oss.

Det här är viktigt, avgörande. Jag menar att en typ av insatser en organisation som exempelvis Sida bör göra, är att underlätta uppbyggnaden av inhemska afrikanska institutioner, där människor kan tänka egna tankar. Inte tvingas spela en mer eller mindre underordnad statistroll när bildsköna eller på annat sätt kända européer gör sina insatser för Afrika.

Samora Machel sa:

– Vi befriar oss av många skäl. Bland annat för att vi ska kunna drömma våra egna drömmar och göra våra röster hörda.

Bra så. Men lyssnar vi?

Henning Mankell

Författare och regissör vid teater Avenida i Maputo 

Tip a Friend heading