Go to main navigation
Henning Mankell

Henning Mankell

Foto: Henrik Brunnsgård

Krönika

Henning Mankell: Ge de unga kraft

När jag var 13 år deltog jag i min första politiska manifestation. Det var 1961. Det handlade om att vi gick ut på gatorna och krävde stopp för import av apelsiner från det rasistiska Sydafrika. Det är nu 49 år sedan.

Den där manifestationen för snart 50 år sen, i en mellansvensk stad, saknade inte betydelse. Av ett väldigt enkelt skäl: i dag är det rasistiska apartheidsystemet krossat, med spillrorna förvisade till historiens sophög. (Att systemet har återuppstått i Israel, i behandlingen av palestinierna, är i detta sammanhang en annan fråga.) Ingen kan betvivla att de väldiga internationella solidaritetsmanifestationerna hade stor betydelse för det sydafrikanska upproret som blev betydligt mindre blodigt än vad som kunde ha förväntats. I slutänden var den sydafrikanska befrielsen medborgarnas eget verk; som det alltid måste vara. Men att vi stod där den där kalla dagen 1961 var viktigt. Det som skedde i en mellansvensk stad där ett antal unga människor frös och höll banderoller hade storpolitisk betydelse.

Jag har aldrig glömt den där dagen. Den påverkade mig på ett avgörande sätt. Det är inte så att jag minns vad jag vill minnas: ofta söker människor efter punkter där något viktigt sker. Ofta inbillar vi oss. Men i just det här fallet är jag säker.

Jag var 13 år. Och hade många år kvar till rösträtt.

I år är det valår. Dessutom ett stort antal förstagångsväljare. I olika undersökningar klargörs att dessa ungdomar är måttligt intresserade av frågor som "jämställdhetsbonus", "värnskatt" eller "jobbskatteavdrag". Allt detta enligt Henrik Oscarsson som är professor i statsvetenskap och – rätt, hoppas jag – citerad i Göteborgsposten 29/3 2010. Ungdomar brinner mer för frågor om krig och fred, klimathot osv.

Det här är säkert rätt och naturligtvis inte heller förvånande. Den enda gång i livet när man verkligen har tid att tänka sig om är när man är ung. När man söker efter riktning, både inre och yttre. Då formulerar man sig kring de stora avgörande frågorna. Det är inte märkvärdigare än att man i början av tonåren upptäcker sin egen identitet, att "jag är jag och ingen annan, en icke utbytbar person".

Dessa ungdomar som nu ska rösta för första gången ska tas på största allvar. Om de känner sig främmande inför de politiska partiernas retorik kommer de antingen att strunta i att rösta, rösta på rent djävelskap eller bli cyniska och vända hela spektaklet ryggen. Då urholkas en redan försvagad demokrati ytterligare.

Inget av de politiska partierna kommer i årets val att satsa särskilt mycket på att vinna röster genom att tala om solidaritet. Det kan vi utgå ifrån. Det kommer bara att bli de vanliga fraserna om "global rättvisa". Man kommer kanske att utfärda ett och annat löfte som man sen kommer att bryta så fort det är möjligt och sen täcka över detta med ett nytt löfte.

Sida är inget politiskt parti. Men jag menar att det vore tjänstefel om inte organisationen nu detta valår ägnade full kraft åt att tala om solidaritetsarbetets villkor, med dessa ungdomar. Ställ partierna mot väggen; kräv svar. Fyll media med tidningsartiklar, förklara gång på gång att Sidas verksamhet bygger på att tillräckligt många människor i vårt land menar att solidaritet är avgörande för att fattigdom ska minskas, analfabetism ska utrotas, och så vidare.

Själv ska jag noga studera hur Sida detta år sköter sig. Utan återväxt bland de unga som menar att vår framtid – deras framtid – formas lika mycket i den fattiga världen som i vår värld, kommer Sida och andra organisationer som sysslar med bistånd att gå en mörk framtid till mötes.

Man ska inte ta den enskilde svenskens goda vilja som en självklarhet. Så är det inte. Solidaritetstanken måste erövras på nytt i varje generation.

Det finns fortfarande både en bokstavlig och en symbolisk apelsinimport att protestera emot.

Ännu är vägen lång.

 

Henning Mankell
Författare och regissör vid Teatro Avenida i Maputo 

Tip a Friend heading