Go to main navigation
Henning Mankell

Henning makell tycker att barn kan bygga skolor.

Foto: Henrik Brunnsgård

Krönika

Räkna, läsa, bygga

För ett tag sedan träffade jag en afrikansk arkitekt i Berlin. Han heter Diébédo Francis Kéré. Han härstammar från Burkina Faso och delar sin tid mellan Tyskland och sitt hemland. Ett namn att minnas, en fascinerande arkitekt.

Han arbetar i Burkina Faso enligt en modell han kallar "social arkitektur": Det råder stor brist på skolor. Det saknas lärare, lokaler och böcker. Det enda det är gott om är barn som vill lära sig läsa och skriva och en smula matematik. För honom existerar som för alla förnuftiga människor inga skäl till att vänta i onödan. Utbildningen kan påbörjas innan skolan är byggd. Klimatet tillåter att lektioner kan hållas under ett träd.

–  Men utbildningen måste vara dubbel, sa han. Lärande och produktion av annat än tankar, på en och samma gång. Det enda villkoret som jag gav barnen och deras föräldrar när jag sa mig vara villig att betala en lärare och bidra med min kunskap, det var att alla elever skulle ha med sig nånting varje gång de kom till det skuggande trädet och lektionerna på morgonen. Kan du gissa vad?

Han gav själv svaret.

–  En tegelsten. För dom lite äldre barnen. Som orkar bära. För dom minsta barnen räcker det med en mindre sten. Det ska ju inte bara resas väggar av bränt tegel. Mindre stenar kan knackas jämna och bli till golv.

Sen visade han fotografier. Rader av pojkar och flickor, alla bärande på en sten. Pojkarna under armen, flickorna balanserande på sina huvuden. Idén var enkel: medan eleverna lärde sig läsa och skriva, bidrog dom till att bygga en skola.

Det här är ingen vacker eller "idealistisk" historia. Utan en ytterst handgriplig lösning på ett praktiskt problem. En kollektiv lösning. När det saknas pengar men finns arbetsvilliga händer och kunskapstörstande människor. Där analfabetismen fortfarande härjar som en pestsjukdom. Mental kolera. Men där det går att bjuda motstånd med förnuftig handling. Det är sannerligen heller inget märkvärdigt eller unikt, om man minns. Tänk på vår svenska historia! Det var så den svenska arbetarrörelsen byggde sina folkparker och folkets hus i slutet av 1800-talet.Nykterhetsorganisationerna sina loger. Man gjorde det tillsammans. På kvällar och på söndagar när man hade behövt vila. Man byggde i  stället. Inte bara hus utan ett annat samhälle.

Det här är naturligtvis en arbetsmetod som på olika sätt bör stödjas i fattiga länder. En kollektiv lösning, där alla bidrar efter förmåga, innebär inte bara att man kan lösa ett konkret problem. Det innebär också att man skapar erfarenheter, insikter, kunskap om vad samarbete innebär. Det handlar alltså inte bara om det man traditionellt har gjort tillsammans. Grävt bevattningsanläggningar eller liknande. Det handlar också om att man kan närma sig framtiden genom upptäckter om hur nya samarbetsformer kan vara lösningen när det gäller att avhjälpa en brist eller åstadkomma utveckling. I  stället för att vänta på att det kommer pengar från nyckfulla biståndsorganisationer eller världsbanker.

Jag har alltid undrat varför svenska folkrörelser med sina stora kunskaper inte har engagerat sig – och engagerats! – mer av biståndsorganisationerna. Varför har man lutat sig mot de dyra experterna och konsulterna? Jag skulle kunna skriva en bok om alla dessa egendomliga men högt avlönade konsulter, som kommit nerflygande till Zambia, Moçambique eller andra afrikanska länder där jag bott. Experter som rest hem för att skriva rapporter, som ofta inte lett någon annanstans än till arkiven. (Undantag finns.)

Jag erinrar mig en svensk konsult som var i Maputo i fyra dagar. När jag frågade vad han gjorde, svarade han glatt att han skulle presentera ett förslag till reviderad jordbrukspolitik. På fyra dagar! Jag tror inte ens han lämnade staden. (Nu kan en sådan historia anses illvillig. Det kommer säkert att ropas att jag bör namnge och precisera vad detta var för projekt. Men varför ska jag göra det? Jag förföljer inte folk. Jag försöker resonera om vilka vägar som leder åt rätt håll när det gäller utveckling; vägar ur eländet.)

Frantz Fanon skrev att "bron inte skulle byggas förrän den kunde byggas av de som skulle bruka den". Det är vi inte alldeles överens om, även om jag förstår vad han menar. Men det skolbygge som sker i Burkina Faso är något som vi borde kunna bidra till. Eftersom dom nog trots allt skulle klara det även utan oss!

Henning Mankell

Författare och regissör vid teater Avenida i Maputo 

Tip a Friend heading