Go to main navigation
Journalist och författare. Hennes nya roman "Den sjätte gudinnan" kom ut i augusti och handlar om indiskt vardagsvåld.

Foto: Johanna Norin

Vardagligt våld mot kvinnor

Den onödiga kvinnodöden

Aids är en världskatastrof. Det är inte ens omtvistat längre. Cancer ska bekämpas - självklart. Stoppa tobaksbolagens aggressiva marknadsföring i utvecklingsländerna!

Och att världssamfundet äntligen insett att sjukdomar som malaria och tuberkulos måste tas på allvar, visst är det glädjande? I många utvecklingsländer börjar till och med trafikdöden uppmärksammas.

Jag har bott i Vietnam och sett mängder av döda i trafiken. I södra Afrika har jag mött de Aidsdöende, invirade i febersvettiga filtar i mörka hyddor. Min zambiska väninnas tvååring dog i malaria. Och de tuberkuloshostande i Indien som inte har råd att vila - vad ska de göra?

Döden är ofta kopplad till fattigdom. Den bebis som dör av uttorkning i Bangladesh hade klarat sig i Sverige. Ingen avlider av mässling hos oss. Om någon smittats av tuberkulos blir det rubriker i tidningen. Vi sätter på oss cykelhjälmar och bygger räcken mellan vägbanorna och talar om nolltolerans för trafikdöd.

Det som behövs är utveckling, för att bekämpa fattigdom och malariamyggor.

2007 lovade de rika länderna i G8-klubben Afrika 60 miljarder dollar till kamp mot aids, hiv, malaria och tuberkulos.

Cancern är visserligen fortfarande universell, men allt fler lever allt längre. Vi kommer att greja det mesta, med hjälp av  pengar och forskning. Vi kommer alla att dö av något, men det kommer inte att vara i onödan. Varken här eller där.

Eller?

Låt mig presentera några siffor:

Enligt Världsbanken skadas och dödas fler kvinnor mellan 15 och 44 år av våld i nära relationer än de som skadas och dödas av cancer. Våldtäkt och våld i hemmet orsakar mer lidande och död för kvinnor än trafikolyckor, krig och malaria - tillsammans.

Och var lägger världen sina resurser när det gäller prevention och forskning?

Används de för att ta reda på varför män slår sina kvinnor och att göra en storstatsning på att få våldet att upphöra? Talar vi ens om saken, internationellt sett?

På det här området har vi i den rika världen inte mycket att malla oss över. Män slår ihjäl sina kvinnor överallt, även i Sverige. Skillnader finns förstås, men vi är inte förskonade. Problemet verkar inte läsas med "utveckling".

WHO följde 2006 upp Världsbanksstudien med en egen studie där 24 000 kvinnor i åldern 15-49 år i tio länder intervjuades. Länderna var Bangladesh, Brasilien, Etiopien, Japan, Namibia, Peru, Samoa, Serbien och Montenegro, Thailand och Tanzania. Man fann att lägst 15 procent och högst 71 procent av kvinnorna i dessa länder hade upplevt fysiskt, sexuellt eller psykiskt våld från sin man. I enbart två länder underskred siffrorna 25 procent.

Kunskapen finns. Forskning är framtagen. Siffrorna ligger på bordet. Ekonomer har räknat på vad våld i nära relationer kostar samhället i kronor och ören. I Chile är bedömningen att kostnaden motsvarar två procent av BNP.

Så varför finns inte denna alarmerande fråga högt upp på världssamfundets dagordning?

När blir det en angelägenhet att bekämpa vardagsvåldet som tar kvinnornas liv?

Kan ointresset bero på att de som blir slagna nästan aldrig har makt - och att en del av dem som har makt själva är förövare?

 

Karin Alfredsson
Journalist och författare. Hennes nya roman "Den sjätte gudinnan" kom ut i augusti och handlar om indiskt vardagsvåld.

 

Tip a Friend heading