Go to main navigation
Karin Alfredsson

Foto: Håkan Flank

Konsten att orka med eländet

Hur orkar du? frågar folk mig nästan varje dag. De tycker att det jag sysslar med just nu – våld mot kvinnor i världen i form av författarskap och journalistprojekt (www.causeofdeathwoman.com) – verkar oändligt deprimerande.

När jag berättar att över 40 procent av de sydafrikanska kvinnorna får räkna med att bli våldtagna, eller att lagen i Pakistan ger anstiftare till hedersmord rätt att ”förlåta” gärningsmannen, skakar de på huvudet och tycker synd om – mig.

Visst har jag också dagar när levnadsberättelserna känns tunga. Men för det mesta är jag tacksam över att jag får arbeta med att sprida information om viktiga saker. Och träffa dem som gör skillnad.

Jag tror att det handlar om – minst – två saker.

Dels en förmåga att inte bära allt på sina axlar. Att kunna sova gott om natten är en förutsättning för att orka möta mänskligt elände på dagarna. Det gäller cancersjuksköterskor, barnavårdsmän, biståndsarbetare – och journalister. Man måste, som grundaren av svenska Läkare utan gränser Johan von Schreeb säger, ha ett ”varmt hjärta och ett kallt huvud”.

Det andra som hjälper till är världsbilden. Om man är pessimist eller optimist. Om man tror att allt är på väg att gå åt helvete, i galopperande takt, eller om man tvärtom tror att livet på jorden sakta blir lite bättre. Jag tror att det sakta blir lite bättre.

Jag gläds åt Hans Roslings gladlynta statistikbollar och lyssnar uppmärksamt när Peter Wallensteen på Uppsala universitet konstaterar att antalet dödsoffer i krig minskar, med hela 85 procent mellan 1990 och 2005. Jag tror att fattigdomen minskar. Och vad är den fredliga revolutionen i Nordafrika om inte ett jättebevis på att allt kan vändas upp och ner, helt plötsligt, innan vi hinner blinka?

Jag tror att människor i grunden är goda och vill varandra väl, och att undantagen kan förklaras. Inte ursäktas, men förklaras.

Därför samlar jag på goda exempel.

Som de modiga advokatsystrarna i Lahore, Pakistan, som riskerar livet för att bekämpa hedersvåld och fundamentalism. Och mödrarna som vägrar acceptera kvinnomorden i Ciudad Juárez, Mexiko, och, om igen, sätter upp ett rosa kors på en fyndplats i protest. Och poliserna i Montgomery County, Maryland, USA som enträget samlar bevis mot misshandlaren trots att kvinnan, inte den här gången heller, kommer att orka vittna mot sin man. Och aktivisterna i El Minia, Egypten, som fått ner könsstympningsstatistiken från 80 till 10 procent. Och den före detta familjeförtryckaren – jo, han säger så – LeAnthony i Kansas City, som tackar Gud för att hans dotter ringde polisen och fick honom att förstå. Och de tuffa lesbiska kvinnorna i Sydafrikas kåkstäder som bestämt sig för att deras kärlek också ska få visas, trots att den kommer att provocera, och till och med kan vara livsfarlig. Och 12-åriga Badours ångerfyllda mamma, hon som tog sin dotter till den könsstympningsoperation som ledde till flickans död, och som vägrade låta sig mutas till tystnad.

Låt mig sluta med att berätta något som kan tydas på helt olika sätt: Enligt den bristfälliga statistiken ökar hedersvåldet i Pakistan. En förklaring är att benägenheten att anmäla ökat, att våldsdåd som tidigare passerat obemärkt numera polisanmäls eller – åtminstone – blir en notis i en tidning. Men de flesta tror att det faktiska våldet också ökar. Pessimisten ser det som ett tecken på världens allmänna elände.

Själv ser jag det som en vändpunkt. Anledningen till att våldet ökar är att motståndet mot kontroll och familjeförtryck också ökat. Att unga kvinnor (och vissa män) inte längre accepterar att giftas bort, hindras att fortsätta sin utbildning, få göra egna val. För det mesta accepteras antagligen ungdomarnas vilja. Ibland går det illa.

I en kvinnojour i Lahore träffade jag en 21-årig kvinna som på perfekt engelska berättade att hon rymt från ett dödshot. Hon hade tackat nej till att gifta sig med sin 15-årige kusin som var analfabet. Hon hade till och med mage att säga att hon föredrog en annan friare. Inte för att hon älskade honom, utan för att han kunde bli en jämlik partner. Det räckte för att hennes familj skulle besluta att döda henne.

Jag tänker att hon för tio år sedan inte hade hävdat sin rätt. Och om tio år kommer kanske ingen att fundera på att straffa henne. Tänker man så är det inte svårt att orka.

Text: Karin Alfredsson
Foto: Håkan Flank

Tip a Friend heading