Go to main navigation
Åse Bengtsson Helin

Foto: Privat

Kulturkrönika

Det fula offret

I början av hösten publicerade Läkartidningen ett reportage om kvinnor som utsatts för sexuellt våld i Demokratiska republiken Kongo. Jag har alltid brottats med fotografiet i journalistiken, vems perspektiv det speglar, vilka stereotyper som reproduceras. Därför följde jag med intresse diskussionerna som följde efter publiceringen.

Huvudkritiken riktades dels mot att exponeringen och namngivningen av flera kvinnor som utsatts för fruktansvärda övergrepp öppnar för fortsatta hot och våldshandlingar mot dem, dels mot att inga medier skulle ha ”hängt ut” offren om det handlat om kvinnor i Sverige.

Vi måste självklart se världen som en när vi publicerar, inget här och där, allt sitter samman. Namn kan spåras, människor kan letas upp, publiceringar kan vara sökbara i åratal efter den ursprungliga.

Säkerhetsaspekten måste tas på allvar, journalister på uppdrag och redaktörer på hemmaplan behöver alltid ta uppgiftslämnares och intervjupersoners säkerhet på största allvar, både för stunden och på längre sikt. Men synen på offret är något annat.

Journalister måste akta sig för att låta självcensuren göra jobbet; att bli rädda för att visa, skriva, berätta också om det farliga, krångliga och direkt obehagliga av rädsla att ha fel maktanalys.

Och där det i den analoga tiden trots allt var möjligt att publicera både bilder och textuppgifter utifrån ett slags långt-bortifrån-perspektiv, är det i nätsamhället allt fler människors integritet vi behöver ta hänsyn till i vår vardag. Oavsett om vi producerar journalistik eller publicerar på sociala medier.

Och ja, jag tycker att diskussionen om integritet är viktig. Och nej, jag känner mig ganska osäker på Läkartidningens publicering. Frågan är bara vilken framtid den som önskar sig veta mer om världen har framför sig? Vilka historier kommer inte att bli berättade om journalister knyter knut på sig själva för att undvika att måla upp utsatta människor som offer i syfte att värna integriteten?

Som en tankelek kan du fundera över vilka bilder i historien som inte skulle ha publicerats om en persons integritet hade vägt tyngre än övertygelsen om att berättelsen var absolut nödvändig.

Bilderna av utmärglade människor eller döda kroppar i tyska förintelseläger? Nick Uts bild av den napalmbrända Phan Thi Kim Phúc som springer mot fotografen under Vietnamkriget, eller Eddie Adams bild av Nguyên Ngoc Loan som avrättar Nguyên Văn Lém på öppen gata i Saigon under samma krig? Hur ska vi ställa oss till bilderna från Union Carbides giftutsläpp i Bhopal? Dödsstörtande människor från World Trade Center? Bosniska fångar i serbiska koncentrationsläger?Eller unga som avrättas i mullornas Iran?

För vilka är de människor vi tänker ”offer” om och vad är det som gör att vi så lätt stigmatiserar dem (eller är livräddaför att bli betraktade som offer själva)? Är inte offret helt enkelt den som blivit drabbad? Drabbad av något som man faktiskt inte har haft makt över. En sjukdom, ett brott, en katastrof, ett övergrepp.

Men i ett samhälle där maktlöshet är något fult, blir också offret det. Är att se någon som offer att känna vanmakt, eller kanske till och med förakt? Kan man se, träna på, lära sig att se en människas både utsatthet och styrka samtidigt? Och kan vi på ett gemensamt plan så sakteliga vända perspektivet och inte fokusera på den som blivit utsatt, utan helt enkelt på förövaren?

Fotoprojektet Project Unbreakable tar fasta på just det, att lyfta ansvaret för sexuella övergrepp från dem som utsatts och adressera enkelt skrivna budskap till både förövarna och omvärlden. Fotografen Grace Brown fick idén för drygt två år sedan, och många deltagare har vittnat om den läkande effekt orden haft. Ord är makt, och att berätta kan vara ett sätt att återta makten.

Att berätta om och nå ut med sin historia via medier kan också lyfta händelser från en individuell nivå till en strukturell, och med det även politisera övergrepp.

Vi har ett enormt och kanske till och med växande behov av att berätta, oavsett om perspektivet är utifrån eller inifrån, journalistiskt eller konstnärligt och konceptuellt, i privata sammanhang eller gemensamma berättelser. Frågan om integritet och vem som är offret kommer att vara ständigt aktuell i de berättelserna.  

Åse Bengtsson Helin

Tip a Friend heading