Go to main navigation
David Isaksson

Foto: Urban Jörén

Krönika: David Isaksson

Utvecklingen färdas bäst på cykel

Vägen in från flygplatsen i Bogotá, Colombia, kantas av nybyggda shoppingarkader och lågprislador, men också moderna bostadsområden, byggda med en växande medelklass i åtanke. Det ser rent, städat och uppfräschat ut. Själva flygplatsterminalen är bara några månader gammal, här och var gapar tomma ytor där caféer och affärer ännu inte hunnit flytta in.

Men det är en sak som präglar stadsbilden mer än något annat: Bogotá, liksom Guayaquil i Ecuador och Lima i Peru, som jag ska vidare till, har alla fått stomnät för bussar, enligt ett koncept som utvecklats i den brasilianska staden Curitiba (i samarbete med Volvo, som har en fabrik i staden).

Bussarna, som ofta är dubbla ledbussar (”tre bussar ihop”), går i egna filer med stora perronger där folk snabbt kan komma på och av. Det är som ett ovanjordiskt tunnelbanenät, men till skillnad från tunnelbanan är investeringen hanterbar och byggtiden relativt (nåja) snabb. Visst är behoven fortfarande stora, visst blir det stundtals packat som i en sardinburk, men under rusningstid finns det inget snabbare sätt att ta sig fram i Bogotá. Ja, det skulle i så fall vara med cykel. För i Latinamerika har människor börjat cykla. Och de har ofta hjälm.

Medan världen skriker sig blå om den fantastiska tillväxten i Afrika (som faktiskt inte är så fantastisk som det verkar – av världens fem snabbast växande länder 2012 finns bara ett i Afrika), går utvecklingen i Latinamerika de flesta förbi. Kanske för att den inte så mycket handlar om råvaruexploatering, som om ökad livskvalitet.

Från den tid då en Pinochet eller en Fujimori släppte marknaden fri för gamla skruttiga bussar som kunde köra precis som de ville, har de latinamerikanska storstäderna börjat ta tillbaka kontrollen över det offentliga rummet. I Bogotá har den nyvalde borgmästaren återkommunaliserat den privatiserade sophämtningen, i San Salvador har den tidigare så farliga, historiska stadskärnan rustats upp, i Lima betvingas de karga ökenslänterna med hjälp av nysådda gräsmattor.

Det är midnatt när mitt plan landar i Guayaquil, Ecuadors största stad och landets ekonomiska motor. Medan svenska medier tävlar i lustigheter över att Ecuador givit asyl till Julian Assange har landet passat på att skicka upp sin första egna satellit (och, ja, Ecuador är precis som Sverige rörande stolt över ”sin” astronaut…)

Sist jag var här var strandområdet längs Guayasfloden en röra av skitigt bråte där man definitivt inte rörde sig kvällstid. När jag nu på nytt promenerar under svarta, tropiska regnmoln är det längs en strandpromenad, fylld av utkikstorn, lekplatser, restauranger och konstmuseer. Det hela är avskalat, smakfullt och väldesignat. Samtidigt har många latinamerikaner själva problem med hur deras kontinent ska beskrivas. För vilken historia är det egentligen som ska berättas? Den nyliberala? Den vänsterpopulistiska? Finns där något annat, något modernare?

I Perus huvudstad Lima, dit jag fortsätter från Guayaquil, går det utmärkt att höra El cóndor pasa, men den som vill ha omväxling väljer kanske svenska Hives (”los rockeros suecos”) som nyligen gjort en bejublad spelning i staden. Fast just denna söndagsmorgon är det inte skramlig rock, utan aerobics – och förstås cykling – som gäller i Lima. Runt parken i stadsdelen Miraflores är det fullt med folk. Träningsutrustning finns utställd för den som vill prova på, det spelas badminton på parkeringsplatserna.

2012 var tillväxten i Peru 6,3 procent (näst högst i Latinamerika, slagen bara av Panamas 10 procent), men förmodligen var den mångdubbelt högre, mätt i antalet nya cyklister.

Under Bogotás Cicloviasöndagar, då stora delar av stadens trafiknät blir cykelvägar, deltar upp emot två miljoner människor. ”Cyklandet har fört oss samman”, säger lyckliga Bogotábor alltmedan bilarna vackert får maka på sig. Här i Lima är de kanske inte lika många, men entusiasmen är det inget fel på. Jag ser en fyraåring pinna iväg på sin trehjuling längs den avstängda gatan, spanar förgäves efter vakande föräldrar (kanske känner de till att brottsligheten är på väg ned) – och kan inte låta bli att fundera: Varför är Stockholm snart den enda storstad där bilismen totalt tillåts dominera?

Det är dags för oss att börja lära av Latinamerika.

David Isaksson

Tip a Friend heading