Go to main navigation
Hanin Shakra

Foto: Privat

Syrien

Ett ögonblick av frihet

Han tittar mig i ögonen genom backspegeln och håller kvar sin blick i min lite för länge, fundersamt. Undrar nog vem jag är, som vågar ställa frågor som vanligtvis hänger outtalade i luften.

Han har motvilligt berättat för mig att han kommer ifrån byn al Qardaha, samma by som ”den Store Ledaren, må Gud ha förbarmande över hans själ” kommer ifrån. Han är alawit, jag förstår det, men jag vill ändå höra honom säga det själv, med egna ord.

Den Store Ledaren är Assad, Syriens avlidne och brutala diktator som höll landet i sin järnhand i trettio år tills han kunde lämna över makten till sin son Bashar.

Assad gjorde sig själv till enväldig härskare, han inympade rädsla och lydnad i sina undersåtar, han gjorde trots till ett brott som kunde bestraffas med döden. Men han skapade lugn i ett land som kastats från kupp till kupp, han skapade stabilitet i en region som varit centrum för världens regionalpolitiska intressen. Framförallt tog han alawiterna från yttersta fattigdom till maktens centrum.

Många alawiter – men långtifrån alla – har Assad att tacka för sina positioner, och även om den absoluta majoriteten lever kvar i den syriska underklassen, långt ifrån maktens grytor har deras rykte cementerats i syrisk politik. Framförallt är många alawiter nu rädda för vad som ska hända med dem ifall Assad försvinner, efter att i fyrtio år varit den styrande minoriteten.

Taxichauffören är ung, knappast äldre än tjugofyra och han säger att få brukar fråga honom om hans bakgrund. ”Det hörs på min dialekt” säger han.

Jag hävdar min okunnighet, säger att jag är utlänning och inte har koll på dialekterna och fortsätter ställa frågor.

– Varför vågar du inte säga varifrån du kommer, frågar jag.

Han säger att folk då brukar anta att han tillhör ”shabbiha”, vilket översätts ”spökena”.

”Shabbiha” är regimens civilklädda miliser, ofta rekryterade från alawitstammarna. Deras uppgift har varit att bevaka och slå ner uppror och protester, men även att leta upp och isolera dissidenter och avvikare. Detta har de gjort med sådan hängivenhet att blotta när-varon av civilklädda män i skägg och träningskläder kan sätta respekt i syriska folksamlingar.

Jag frågar om det är så att han faktiskt tillhör ”shabbiha” och han tystnar för ett ögonblick innan han undvikande svarar att hans jobb, vid sidan av taxibilen, är att arbeta som säkerhetsvakt i presidentens palats. Ett halvt svar.

Vi kör genom den varma Damaskuskvällningen, förbi enorma reklampelare med skamlös propaganda för regimen. Det står ”leta upp medlöparna och isolera dem” och ”Inga reformer utan stabilitet, ingen stabilitet utan Bashar”. Propagandan är tänkt att kväva oss i mättade budskap som ska övertyga om att president Assads regim är det enda som står emellan oss och kaos.

De syriska grannländerna Irak, Palestina och Libanon tjänar som en ständig påminnelse för vad som kan ske i ett land där olika folkgrupper strider om makten.

Samtidigt som han passerar förbi Zahira i utkanten av Damaskus pekar jag på det tiotalet bussar som står parkerade utanför de stora metallgrindarna till militärförläggningen. I skymningen ser jag klungor av män klädda i militärgröna uniformer, utrustade med batonger och vapen, tillsammans med civilklädda ”shabbiha”, väntandes på att skickas iväg till att slå ner en demonstration eller en blixtgenomförd sjuminutersprotest i någon av stadsdelarna. Militärerna är ditkallade, troligtvis vill inte alla vara där, men i Syrien gör man det man måste.

Min taxichaufför förklarar för mig att de som vill störta regimen inte vill göra det för några fina ideal. De vill stycka landet, göra Syrien till Irak, och de spelar amerikanerna och israelerna i händerna. Sedan säger han att han inte vet något om politik, och att han bara är en enkel chaufför.

Stämningen i bilen är nyfiket trevande. Jag ställer frågor som han förvånat svarar på. Frågor jag varnats för att ställa.

Frågar om han inte tycker att folket i Syrien borde ha rätt att välja sina ledare i fria val, frågar vad han själv tycker att president Assad den yngre gjort fel under sina år vid makten.

Stämningen i bilen vittnar om att en frizon skapats och att ett outtalat kontrakt skrivits. Just nu och bara här, är vi två fria tänkande medborgare. Vi må tycka olika, men här kommer ingen skada den andre för dennes åsikters skull.

Trots detta ...

Jag ber honom köra mig till en helt annan del av stadsdelen än den jag ska till. Ger honom en vag beskrivning av vart jag ska gå av och låtsas gå in i en gränd jag aldrig sett förut. Jag vågar inte låta honom se mitt hus eller min verkliga hemadress, vågar inte tänka på vad som händer den dagen han tillfrågas om att peka ut min bostad av ett befäl eller en kompis som hört historien om den märkliga taxiresan som avhandlade de mest politiskt känsliga frågorna.

I landet där ”spöken” skickas mot demonstranter är osynliga kontrakt inte vatten värda.

Hanin Shakra

Tip a Friend heading