Go to main navigation
Helena Throfinn

Foto: Julia Björne

Är du för eller emot?

En kvinna kommer fram efter föreläsningen i Nyköping. En äldre gentleman reser sig och ställer frågan högt i hörsalen i Borås. Två damer väntar i hotellobbyn i Göteborg. Konferencieren överlämnar mikrofonen i Värnamo. De vill ha ett svar. Medan kaffet kokar i Staffanstorp vill bibliotekarien veta.

– Men du… alltså, fantastisk bok och så, spännande om Mina och Nasrin… men är du för eller mot?

För eller emot bistånd. Svart eller vitt. Vilken sida står du på egentligen? Skattebetalarna undrar.

Jag blir alltid lika ställd inför frågan, och alltid lika bekymrad över att tvingas svara på den. Naturligtvis är jag inte ”mot” bistånd. Men däremot… för? Hur kan man vara ”för” allt det som Sverige gör för 30 miljarder om året? Och hur blev internationell solidaritet och fattigdomsbekämpning något man kan vara ”emot”?

Jag önskar hett att jag var läkare eller lärare. De slipper diskussionen om hälsans och utbildningens existensberättigande, tänker jag. Vem skulle vara så där allmänt emot utbildning och god hälsa? Hur skulle den debattartikeln se ut? De kan i lugn och ro ägna sig åt diskussioner kring hur, och slipper ta debatten om att.

Jag tror inte någon som jobbar professionellt med bistånd trivs i rollen som den som måste försvara biståndet i alla lägen. Biståndet har tusen armar och ben som sträcker sig dit man minst anar. I bästa fall kan man försvara sin lilla plätt, den fyrkant där man just då försöker bringa lite ordning och reda. Och ibland har det ju blivit helt fel, det vet vi ju.

Det handlar om svåra miljöer och svaga system, man har inte alltid rätt information när beslut fattas och sedan händer något som kastar allt över ända. Vi som jobbar med bistånd vet ju det och gäspar lite trött när ytterligare en korruptionsskandal avslöjas och mumlar till varandra ”Ja, men att den avslöjades är ju också ett framsteg.”

Man vill försvara hela idén, men man vill samtidigt förbehålla sig rätten att vara kritisk mot vissa insatser och viss hantering. Dessutom finns det målkonflikter som inte alltid hanteras så bra, diskussioner som borde föras och personer som sitter på mandat där de inte borde sitta. Inom biståndet som överallt annars.

Problemet är bara att den kritiska platsen på senare år har blivit upptagen av dem som av ideologiska skäl är helt mot. De som ser minsta kritik som ett bevis för att hela biståndet borde läggas ner. Och för att inte hamna i fiendeläger tystnar man, man vill inte ge bränsle till dem som är helt mot. 

En av anledningarna till att jag skrev Innan floden tar oss var att jag från min utkikspost i Dhaka uppfattade just detta. Hur tonen kring biståndet blev alltmer polariserad och tystnaden spred sig bland dem som visste vad de talade om. Som gammal journalist kände jag att det här var ett problem, nästintill ett demokratiproblem. Jag tänkte att om jag lägger tyngden av mina tolv år inom biståndet i vågskålen och kombinerar det med min önskan att gestalta, så kanske jag kan vända och vrida på relevanta frågeställningar som är vardag inom biståndet och på så sätt skapa ett utrymme för diskussion. Kanske uppröra någon, vidröra något. Jag tänkte att jag skulle trycka upp 200 böcker i källaren och sälja till dem som var intresserade.

Men sedan hände något som har mer med magi och litteratur att göra, än med bistånd.

Alla författare kan vittna om att något händer när man börjar skriva, vissa delar av berättelsen kommer fram i stora sjok som om de skrivits klart någon annanstans
och bara ska komma ner på papper. Dessutom blev de som läste och inte jobbade med bistånd förtjusta och upplevde berättelserna som allmänmänskliga och fascinerande.

Vad som hände med mig var också att min blick förändrades medan jag skrev. Kanske blev jag författare i stället för handläggare – mer lojal med min fiktion än med verkligheten. Jag kunde plötsligt se hela livet på ambassaden; striderna man för, diskussionerna man inte tar, elefanterna i rummet man inte nämner, i ett annat ljus.

Jag började se att många av de frågor som man brottas med på Sida är större än Sida, större än både biståndet och Sverige och att det som i slutändan gör skillnad sällan är det som vi tror att det är. 

Jag kommer att sväva där någonstans som krönikör, författare och kanske debattör. Mellan de stora frågorna och den lilla praktiska tillämpningen av dessa. Jag kommer varsamt att försöka komplicera bilden av något som redan är extremt komplext och vara lojal med bara en enda idé – att det handlar om ”hur” bistånd levereras snarare än ”att” det gör det.

Helena Thorfinn

Tip a Friend heading