Go to main navigation
Helena Throfinn

Foto: Julia Björne

Krönika: Helena Thorfinn

Elefanten i rummet

Det finns en elefant i rummet som absolut ingen vill tala om.En elefant som alla biståndsbyråkrater och politiker, lätt visslandes, fortsätter att ignorera. En elefant som jag är häpen över att det går att låta bli att tala om: fattiga människor håller på att bli en kuriositet inom biståndet.

I dag ryms alla fina agendor i världen inom biståndet, och varje agenda har sin lobbygrupp som försvarar just den. Det gäller ofta viktiga saker som demokrati, miljö, gender, transparens, Parisagenda, klimat, privata sektorn, mänskliga rättigheter, post-Busan, barn, hbtq, infrastruktur, upphandling eller Public Financial Management. Inom och utanför byråkratin är folk anställda för att ”lyfta” just sin fråga och man driver ofta sitt lobbyarbete med stor professionalitet och iver.

Men människor som lever i fattigdom har aldrig någon som försvarar just dem. Inte i verkligheten och inte längre institutionellt på Sida. Och detta är ett stort, stort problem. Efter att i åratal ha besökt konferenser, suttit av timmar på seminarier och läst metervis med rapporter, kokar hela min erfarenhet av biståndet ner till en enda sak. Vi måste sluta att osynliggöra människor som lever i fattigdom. Vi måste i stället jobba för dem, med dem och lyssna på dem, inte bara för att det är moraliskt riktigt och i linje med svensk policy, utan för att det är det enda som ger varaktiga resultat.

Nu tänker kanske du som läser: Va, gör Sida inte det?

Låt mig berätta vad jag ser och har sett inifrån: Under mina tolv år på Sida skedde ett paradigmskifte. Man skulle kunna säga att det skedde i det tysta, men för många av oss som då befann sig innanför murarna, så var det inte tyst. Paradigmskiftet dånade så som saker dånar i en byråkrati – dokument urvattnades, formuleringar ändrades, direktiv kom från nya håll. Resurser omfördelades. Kunskap om fattigdomsbekämpning byttes ut till kunskap om upphandling och revision, tjänster tillsattes och hela avdelningar lades ner. ”Snacket i korridorerna” förändrades från att handla om styrningen mot fattigdomsmålet och fattigas deltagande till att handla om tillväxt och transparens.

Politik, kan man också kalla det, eller ideologi. En ideologi där människor som lever i fattigdom inte längre var i centrum, utan hade ersatts av yviga tankar om Tillväxt och Nedsippring. En marknadsliberal föreställning kring att om man gör vadsomhelst i ett fattigt land så gynnas fattiga människor. En ideologi som inte tog hänsyn till diskriminering, makt och struktur och vad dessa krafter gör med människor som lever i fattigdom.

Detta är den stora elefanten i rummet. Man kan läsa om det mellan raderna i Sidas årsrapport på nätet. Man jobbar med medelklassen, för att det är lättare. Flera aktuella utvärderingar pekar på avsaknaden av resultat för fattiga. Insats efter insats leder till resultat, javisst, i bästa fall, men kopplingen till fattigdomsbekämpning är oftast inte klar. Nya biståndsaktörer levererar inte alls på fattigdomsmålen, utan gagnar helt andra grupper än de fattiga. Upphandling efter upphandling sker, utan att konsulterna tillfrågas om hur deras kompetens eller planer att arbeta för eller med fattiga definieras. Och inom byråkratin finns i dag ingen specialistkompetens som kan hantera frågor kring klass, makt och struktur eller hur man ska lyfta fram fattiga människors röst och erfarenhet. De fattiga har blivit osynliggjorda.

Nämen nu överdriver du, säger vissa. Vi kan väl inte bara hålla på att dela ut filtar och vaccinera ungar? Vi måste ju bygga hela, nya samhällen! Ett modernt bistånd! Public financial management, Justice Sector Development, Result Based Management, Private Sector Development, Climate Change! Det gagnar väl fattiga i allra högsta grad?

Jovisst, säger jag som en gång var anställd för att hantera just frågor om struktur, makt och diskriminering. Gör det! Arbeta brett, men arbeta inte generellt. Gör allt som ni brukar göra, men se till att människor som lever i fattigdom också inkluderas och konsulteras.

Ni har stålarna, ni har platsen. Gör bra bistånd – inte bara lite luddigt fina saker i fattiga länder – utan för människor som lever i fattigdom. Det är det som är ert mandat, det är det svenska folket tror att ni gör. 

Helena Thorfinn

Tip a Friend heading