Go to main navigation
Henning Mankell

Foto: Lina Ikse

Krönika: Henning Mankell

”Vi lurade afrikanerna, sade Mr White lugnt”

Lusaka i Zambia. Jag hade kört sedan fyra på morgonen från det avlägsna Kabompo uppe vid angolanska gränsen där jag bodde. Jag hade tagit mig igenom drygt tio militärkontroller som emellanåt var bemannade av rätt berusade och lynniga soldater. Det kunde ta tid och emellanåt uppstå lite farliga lägen. Nu var jag dock framme efter 17 timmars färd på dåliga vägar. Dammet blåste ur öronen på mig, håret kändes som klibbig lera. Efter en kort dusch skyndade jag ner i matsalen för att hinna äta innan de stängde.

Det var då jag träffade Mr White. Han hette verkligen så. Eftersom allt var upptaget erbjöd han mig plats vid sitt bord. Han drack gingroggar och studerade mig forskande medan jag beställde något som jag hoppades skulle gå fort. En köttbit och sallad.
(Om jag inte minns fel var det många som hette ”White” i Zambia. Bland annat tror jag den statsanställde bödeln under Kaundas regim också hette White. Han hängde folk en gång i månaden, eller så. Alltid svarta. Eller kanske han hette ”Brown”? Han sysslade med en organisation som tog hand om djurens rättigheter på sin fritid, tycker jag mig dock minnas!)

Den Mr White som satt i baren på Ridgeway Hotel var i sjuttioårsåldern och berättade att han varit lokförare i Zambia, ända sedan den tid då landet hade hetat Nord-Rhodesia och varit en ung koloni. Nu var han pensionerad, bodde i ett enkelt hus i en förort tillsammans med sin hustru som hade ledgikt och svårt att röra sig. En son fanns inom den zambiska polisen, en annan son drev en farm inte långt utanför Kitwe.
Jag frågade Mr White hur han betraktade det nya självständiga Zambia som växte fram. Redan hade friheten funnits i 21 år. Han betraktade mig bistert, som om han värderade hur en svensk med kopplingar till det så kallade ”biståndet” skulle begripa den komplicerade situationen i landet. Sedan tog han sats, som om han en gång för alla ville tala om vad som gällde i denna postkoloniala era:

– Vi lurade afrikanerna, sade han lugnt. Vi gav dem den politiska makten utan annat än lite rasslande med våra sablar. Men vi behöll den ekonomiska makten över jordbruket och koppargruvorna. Vi gjorde en bra affär så vi slapp alla utgifter för polis och sjukvård och skolor. Vi behöll inkomsterna.

Det händer rätt ofta att jag påminner mig det där mötet med Mr White. Han är säkert nu för länge sedan död och begraven. Men jag tänker att han naturligtvis på ett sätt hade alldeles rätt. Engelsmännen i Zambia gjorde inte samma misstag som exempelvis portugiserna i Angola och Moçambique. De gick inte till ett krig de förr eller senare måste förlora.

Det här för oss fram till nutiden. Ty jag är övertygad om att det Mr White menade för 27 år sedan pekar rakt mot hjärtat av alla de problem vi ser i Afrika i dag. Inte nog med att kinesisk och annan imperialism håller på att ta mycket av den ekonomiska makten i många afrikanska länder. Det mest brutala exemplet är långhyra eller köp av afrikansk jordbruksmark av främmande nationer som nu ska ge mat till de egna medborgarna medan afrikanerna går hungriga. Den som betalar musikerna bestämmer musiken!

Men Mr White sade också – indirekt – någonting mer: att det i en framtid måste komma en andra generationens uppror som skulle se till att man skakade den ekonomiska makten ur händerna på de forna kolonisatörerna. Upproren i Nordafrika döljer bakom den politiska ytan en fråga om rätten till den ekonomiska makten.

Det här är en av Afrikas ödesfrågor. Ska dessa ekonomiska maktövertagande revolutioner bli möjliga? Eller kommer olika former av nykoloniala rörelser att förhindra den ekonomiska förändring som är en förutsättning för Afrikas framtid?

Det finns skäl att betrakta det som i dag sker i Afrika med yttersta allvar. Det finns skäl till oro. Samtidigt som upproren i de nordliga delarna av kontinenten påminner oss om att förändringarna både är möjliga och nödvändiga.
Bistånd kan förvisso bidra. Som smörjmedel.  Men hjulen rör sig och byter riktning enbart med hjälp av den energi som primärt alstras av inhemska politiska rörelser.
Ingenting är, hur som helst, för sent!

Henning Mankell

Tip a Friend heading