Go to main navigation
Henning Mankell

Foto: Lina Ikse

Krönika: Henning Mankell

Mat kommer före moral

Nyss besökte jag Berlin. På Brechts gamla teater, Berliner Ensemble, träffades ett stort antal människor för att tala om – hunger. Till och med Tysklands president hade ansett det vara viktigt nog och kommit dit. När det var min tur att bestiga scenen föreföll det mig lämpligt att citera Bertold Brechts ord som fortfarande är giltiga: ”Innan vi kan tala om moral, måste magarna vara mätta.”

Den där kvällen på Berliner Ensemble sades många kloka ord. Men jag satt där i min röda stol och tänkte att det allra mesta som blev sagt hade jag hört många gånger tidigare. Alltför många gånger.
På natten blev jag liggande vaken på mitt hotell. Nere på gatan skrålade någon på något som skulle föreställa An die Freude av Beethoven. Det händer att sömnen inte infinner sig när tankarna virvlar. Just denna natt ställde jag mig frågan: Vad har egentligen hänt under den långa tid som gått sedan Brecht dog i mitten av 1950-talet? Hungrar färre människor i världen i dag? Har vi nu äntligen förstått att det är cyniskt att predika moral och etiska principer för människor som är hungriga? Och, den viktigaste frågan av alla: Hur kommer det sig att folk fortfarande svälter?

I mitten av 1980-talet när jag hade börjat arbeta på teatern i Maputo, minns jag att jag förvånades över att de unga skådespelarna så snabbt blev trötta under repetitionerna. Jag undrade om de slarvade med sömnen, eller vad det var. Sedan insåg jag, med en påtaglig skamsen förfäran, att de naturligtvis var hungriga. Det här var en tid då det rådde brist på allt i Moçambique. Jag talade med Manuela, teaterns chef, och vi ordnade en sorts soppkök på teatern. Genast försvann tröttheten.

Sidas tidigare chef, den utmärkte Bo Göransson, skrev i en artikel för några år sedan den mest sanna och grymma definitionen på svält man kan föreställa sig: Att svälta är att tvinga en människa till ofrivilligt självmord.

Det är ju så. När maten inte finns börjar den hungrige kannibalisera på sig själv, muskler, underhudsfett, allt konsumeras i ett desperat försök att överleva.

En annan fråga jag ställde mig där jag låg vaken i Berlinnatten: Har jag själv på allvar någon gång gått utan mat? Hungrat? Nästan svultit? Svaret är nej. Jag minns att jag gick utan mat ett par dar några gånger när jag hade begett mig till Paris som 16-åring. Det är knappast en särskilt viktig erfarenhet. Men inte alldeles utan betydelse. Nog hann jag ana vad det skulle betyda att inte ens den tredje dagen kunna skaffa mat.

Men vad har då hänt sedan mitten av 1950-talet när Brecht dog? För att nu ta detta som riktmärke. I ena vågskålen kan man konstatera en oerhörd utveckling, inte minst när det gäller att effektivisera jordbruk i olika delar av världen. Miljarder människor har lyfts ut ur fattigdom.
Men samtidigt har antalet människor ökat i en fart som nog i de flesta fall har överträffat vad dåtidens vetenskapsmän, som skapade modeller över jordens befolkningsutveckling, väntade sig. I verkliga tal svälter kanske lika många nu som då, trots den utveckling vi har sett.
Det hemska med det här är naturligtvis att hunger är ett onödigt problem. Vi har både resurserna och logistiken för att föda varenda levande människa på jorden. Men vi gör det inte. Eftersom den styrande minoriteten föredrar en annan sorts fördelning. Inte den rättvisa, men den orättvisa och den bara för vissa människor gynnande.

Hungriga människor dör förr eller senare. Hungriga människor har heller inte kraft att på egen hand förändra sin situation. Hungriga människor har inga val. De måste hugga ner träd för att få värme, eller på andra, för planeten olyckliga sätt, försöka skaffa sig mat och koka den.

Det är dock inte dem man ska moralisera över. Det är över dem som låter detta ske. Över oss själva, alltså.
Särskilt i dessa dagar när det pågår en kamp om åkermarken i världen. Stora landområden arrenderas ut – eller säljs – för att föda andra kontinenters växande befolkningar.
Det är det som Brecht menade när han talade om de hungriga och de mätta: De som inte hungrar har ett stort ansvar.
Den goda viljan finns nog hos många. Men om sanningen ska fram, och det ska den ju, så finns inget försvar för att så många människor i världen fortsätter att svälta och dö.

Hur skulle det försvaret se ut? 

Henning Mankell

Tip a Friend heading