Go to main navigation
Henning Mankell

Foto: Lina Ikse

Krönika Henning Mankell

Att erbjuda döda flyktingar medborgarskap

I mitten av oktober besöker jag flyktingläger i Uganda. Jag gör det för UNHCR:s räkning. Flyktingarna från Kongo som samlas i Uganda är resultatet av en av alla de konflikter och flyktingströmmar i världen som kan räknas till de bortglömda. Ungefär samtidigt som jag gör min resa inträffar den senaste katastrofen utanför Lampedusa, då mer än hundra människor dör i havet. Människor på flykt i läckande båtar som kapsejsar.

För tio år sedan skrev jag en teaterpjäs som hette ”Lampedusa”. Jag ställde där frågan om man inte i ett symboliskt perspektiv kunde tänka att denna lilla italienska ö kunde vara uttryck för Europas stora dilemma. Vill vi leva i ett Europa där flyktingar dör i vattnen kring Lampedusa? Eller vill vi ha ett annat Europa?

Svaret är förstås givet. Enbart de mest cyniskt högerextrema människor skulle säga att flyktingbåtarna borde släpas bort från Lampedusa, i riktning tillbaka mot den afrikanska kusten.

Men en sak är vad vi vill, en annan den verklighet vi lever i. Plötsligt i oktober detta år sker alltså något som gör att flyktingrörelserna och Lampedusa hamnar på alla tidningars förstasidor. De döda flyktingarna toppar nyhetslöpen i radio, teve och internet. Hyckleriet tycks vara helt utan gränser. De flyktingar som är döda, drunknade, får italienskt medborkarskap på det att de må beviljas fri kista och anständig begravning i vigd jord.

Men människor har drunknat utanför Lampedusa i åratal. Det var därför jag skrev min pjäs om ön för tio år sedan.

Kanske redan när denna text publiceras i OmVärlden kommer tystnaden åter att lägra sig kring Lampedusa? Den upprördhet som EU och Europas övriga politiska ledare visat, kommer att återgå till ett ljummet läge. Och flyktingar kommer att fortsätta att drunkna.

Jag tänker på det här när jag besöker flyktinglägren i Uganda vid den kongolesiska gränsen. Där finns läger och bosättningar med 50000 flyktingar. Som en mellanstor svensk stad. Jag imponeras av hur man förmår bygga upp fungerande samhällen med hyddor och tält för alla dessa flyktingar. För flyktingarna är det fråga om att undkomma döden. Inte för inte hör jag nästan alla flyktingar tala om vad det innebär att kunna sova om nätterna, utan rädsla att de ska väckas av vinande kulor över sina huvuden.

Människans historia kan beskrivas som ständigt pågående flyktingrörelser i världen. Nästan alltid är det de fattigaste av de fattiga som drabbas hårdast.

Vem som helst kan bli flykting. Man kan påminna sig den tyske dramatikern och lyrikern Bertoldt Brecht som befann sig på flykt från det nazistiska väldet i över tolv år. Bland annat levde han under åren i exil i Danmark, Sverige och Finland. 1940, några veckor efter det tyska anfallet på Danmark och Norge kände han sig inte längre trygg i Sverige. Den 17 april tar han sin familj och sina assistenter med sig på båten till Helsingfors. Han skrev en dikt som tydligt berättar om den tidlösa flyktingens situation:

På flykten undan mina landsmän
har jag nu nått Finland. Vänner
jag inte kände igår har ställt in ett par
sängar
i prydliga rum. I högtalaren
hör jag avskummets segerrapporter.
Nyfiket
betraktar jag kartan över världsdelen.
Högt uppe i Lappland
åt Norra Ishavet till
ser jag alltjämt en liten dörr.

Frågan vi måste ställa oss är alltså om vilket Europa vi egentligen vill ha. Ett Europa där en osynlig mur ringlar runt kontinenten. Något som strider mot allt det Europa har stått för sedan upplysningstiden och de ideal som präglade franska revolutionen. Eller vill vi leva i en världsdel där isolationism och rasism tillåts dominera.

Frågan om flyktingarna undgår ingen. Inte heller ska vi utgå från att antalet flyktingar i världen kommer att minska. Krig och konflikter som utlösande faktorer kommer också att dyka upp med nya identiteter. Låt oss bara tänka på den gigantiska flyktingrörelse som finns inom Kina, där 200 miljoner bönder inte längre behövs på landsbygden, men som de stora städerna inte heller längre kan suga upp.

Vad händer när dessa folkmassor börjar röra på sig? Eller vad kommer att ske när allt fler landområden i främst den fattiga världen kommer att bli obeboeliga på grund av klimatförändringar? Vart ska de människorna ta vägen?

Vill vi alltså att Lampedusa ska bli en sorts fritt snurrande kompassnål när det gäller det europeiska förhållandet till flyktingar? Eller kommer vi att göra det som förnuftet råder oss till?

Att skapa ett Europa där vi inte erbjuder drunknade flyktingar medborgarskap så de kan få lagliga begravningar i Europas vigda jord. Utan ett Europa där vi erbjuder liv! 

Henning Mankell

Tip a Friend heading