Go to main navigation
Karin Alfredsson

Karin Alfredsson

Foto: Cato Lein

Krönika

Den ondaste av cirklar

I Zambia är det här en populär historia:

Två politiker kämpar om rösterna i sitt hemdistrikt. Den ene är gammal i gården och den andre utmanar honom med korruptionskritik. Den äldre svarar:

 – Under min första valperiod gynnade jag mig själv. Under min andra gynnade jag min familj, min släkt och min stam. Nu, under min tredje valperiod, kan jag börja tänka på andra. Vem tror ni att den här nykomlingen kommer att satsa på?

Den gamle vann valet.

Nu har jag varit i Pakistan, ett av de mest korrupta länderna på jorden. Korruptionen drabbar alla, hög som låg. Betongfabrikanten säger:

– Vad ska jag göra? Om jag inte betalar mutor får jag inga beställningar. Jag är i alla fall stolt över att jag inte levererar usla produkter. Har du sett alla bedrövliga vägar i det här landet? De beror på att människor i alla led stoppat pengar i egna fickor och inte låtit kvalitet kosta. Alltså går vägarna sönder efter fem år. Det är bra för alla, leverantörerna som får sälja sina dåliga produkter igen och köparna som får nya mutor.

De som förlorar är naturligtvis skattebetalarna – de få som finns. Fabrikören räknar med att han betalar 7–8 procent av sina intäkter i mutor vid varje affärsuppgörelse. Det är en ond cirkel – korrupta system ger dålig effektivitet.

– Varför ska jag betala skatt, säger betongfabrikanten, när regeringen inte ens kan förse min fabrik med elektricitet? Jag måste ha egna generatorer för att kunna driva verksamheten.

Alltså försöker han komma undan att betala skatt. Enbart två procent av landets invånare betalar inkomstskatt, och de är inte de rikaste. De flesta ledamöter i de nationella och delstatliga parlamenten är förmögna jordägare från ett fåtal familjer. Nästan ingen av dem betalar skatt. När affärsmannen Jahangir Tareen blev invald i parlamentet och deklarerade att han tänkte betala en avsevärd summa i skatt drabbades han av en stormvåg av protester från kollegorna.

När Amna Buttor, läkare och delstatsparlamentariker, försökte betala in sociala avgifter för sina hembiträden var det helt enkelt omöjligt.  

Den allmänna uppfattningen är att 80 procent av statens finanser går till armén (ingen vet säkert – siffrorna är hemliga) och det kan jämföras med de 2 procent som går till utbildning när bara hälften av invånarna kan läsa. Presidenten går under namnet ”Mister 10%”, med anledning av de mutor han alltid brukar ta. Då kan man kanske förstå befolkningens bristande skattemoral.

De flesta har förresten inte en rupie att betala i skatt. De är för fattiga. Det är de människorna, de fattiga och maktlösa, som drabbas värst av korruptionen. Under min resa till Pakistan har jag träffat ett tjugotal offer för våld mot kvinnor. De är misshandlade, kidnappade, våldtagna, skjutna, brännskadade, attackerade med syra – många har dött av sina skador. I inget av fallen har den skyldige straffats. Kanske har angriparen suttit några månader i häkte, men sedan har någon betalat loss honom, hans egen familj eller någon rik bekant.

– Jag vill ha rättvisa, viskade den unga kvinna som kidnappats, våldtagits, blivit gravid och sedan förskjutits av sin man. Samtidigt finns en grundläggande acceptans för mutsystemet. Om en politiker satsat en halv miljon rupier för att nå sin position är det klart att han vill ha tillbaka pengarna, helst med ränta.  

Ja, vad ska man göra? Krävs en superrik idealist i ledningen för länder som Pakistan, en person som inte behöver ta mutor och som kan rensa i systemet uppifrån?

– Den personen finns inte, säger en kvinnlig kontorschef torrt.

Så fort de sätter sig på presidentstolen smittas de av korruptionsbakterien.

Eller kommer en växande medelklass att kräva en fungerande statsapparat, och inse att en sådan behöver skatteinkomster och en hygglig fördelningspolitik?

De fattigaste kommer inte att orka i alla fall. De har nog med att få ihop pengar som räcker till mat för dagen, och en och annan muta.    

Tip a Friend heading