Go to main navigation
Magnus Linton.

Foto: Foto: Alfonso Jaramillo

Klass, sexism och rasism avgör vem som överlever

Av efterkrigstidens alla utopiprojekt – de vi brukar sucka eller garva åt – kan ingen i storlek och galenskap mäta sig med den tidens tro på den ekonomiska och vetenskapliga utvecklingen. Snart skulle världens alla sjukdomar vara eliminerade och det var bara en tidsfråga innan radhusen kunde börja anläggas på Mars.

Sen kom aids. Harrisburg. Knark. 11 september. Klimatet.

En utopi brukar definieras som ett storskaligt projekt utan faktiska förutsättningar att kunna realiseras. Det märkliga är att medan den auktoritära vänsterns och högerns föreställda mönstervärldar slängts i det ideologiska soprummet har den alltmer materiellt missionerande mitten alltid hamnat i återvinningen. Även om föreställningarna om grillkvällar på Mars reviderats är tron på någon form av frälsning via en globalt expanderande konsumtion än i dag den ekonomiska utvecklingens riktmärke. Idéhistorikern Bernt Skovdahl har i en bok om framstegsföreställningar visat att det finns intressanta överlappningar mellan revolutionär realisering och utopiernas individualisering. Under 1960- och 70-talens omstörtande entusiasm fanns, grovt sett, två typer av revolutioner som skulle genomföras: dels ett slags individuella livsstilsrevolter drivna av enskilda människor som inte ville leva enligt konventioner (velourpappan, sexradikalen, etc) och dels folk som sökte revolution via en bred mobilisering av ett föreställt kollektiv (arbetarklassen, bönderna, etc). Och i dag, menar Skovdahl, kan man lugnt konstatera att av de förra lyckades många, av de senare lyckades ingen.

På vilket sätt dagens små uppror mot en globalt uppvärmande men likväl politiskt underhållen konsumtionskarusell ska gå från att vara just individuella enskildheter till att bli kollektiv systematik är ett underliggande tema i Shora Esmailians nya bok om klimatförnekelsens konsekvenser. Extrema väderhändelser håller på att passera inbördeskrig som källa till humanitära katastrofer, och enligt Kofi Annans tankesmedja Global Humanitarian Forum påverkar klimatförändringarna redan 300 miljoner människor och bär skulden till 300000 människors död varje år. Men lika intressant, ur ett politiskt perspektiv, är att den gamla idén om den ”naturliga naturkatastrofen” – som blint kan drabba alla, rik som fattig, man som kvinna, vit som svart – nu har kollapsat och såväl Skovdahl som Esmailian visar hur klass, sexism och rasism är helt avgörande för vem som sorteras till liv eller död vid en naturkatastrof. Eller som Esmailian konstaterar efter sin studie av 2010 års översvämningar i Pakistan, under vilka en halv miljon hus förstördes, 2000 människor dog, 630 mil väg sköljdes bort och en halv miljon av de kvinnor som bokstavligen drevs iväg från sina hem var gravida: det är inte lätt att ”föda på flykt”. En femtedel av landets yta ställdes under vatten och katastrofen, orsakad av en kraftig monsun, förvärrades allvarligt efter att storgodsägare kanaliserat om vattenmassor från egna obebodda marker till områden där fattiga människor levde.

Skovdahl menar att den vanliga tolkningen av det förflutna som en linjär framstegshistoria håller på att försvinna till förmån för en skrämmande men mycket mer realistisk insikter om att människans förmåga till rationell och kunskapsbaserad kontroll över naturen kanske inte alls ökat, utan minskat. Och det är i det perspektivet man ska se släktskapet mellan efterkrigstidens ekonomiska och vetenskapliga überutopism och dagens klimatförnekare; länken är inte primärt en vägran att tillstå att det kan bli sämre, utan en vägran att inse att människan saknar kontroll. Maskulinitetens eviga dygd – kontrollen – är, då som nu, kärnan.

Sannolikt finns ytterligare några lager att lägga till förståelsen av klimatförnekelsens tjusning. Som miljöhistorikern Sverker Sörlin, aktuell med boken Alltings mått, konstaterat biter uppenbarligen inte naturvetenskap på förnekarna – forskarna är till 99 procent överens om jordens fasansfulla situation – utan humaniora måste till: historia, antropologi, filosofi, psykologi. Filosofen Torbjörn Tännsjö har kort och gott kallat nyhetsmediernas oproportionerliga satsningar på bagateller i Nord snarare än humanitära katastrofer i Syd för rasistisk, vilket nog – för den som orkar med en rejäl analys – är korrekt. Obetydliga människors död intresserar oss inte, ens när de sker i tusental. Och obetydliga blir de inte för att de är fattiga och bor långt borta, utan för att de hamnar utanför den föreställda kulturcirkel vi uppfattar som oss. Koldioxidutsläppen per capita ligger på 19 ton i Australien och 0,3 i Kenya medan de som betalar lejonparten av kostnaderna för klimatförändringarna är fattiga kvinnor i Asien, Afrika och Latinamerika.

Att vilja vända denna världsordning är utan tvekan revolutionärt på ett kollektivt plan. Men, tack och lov, inte utopiskt. Än så länge.

Magnus Linton

Tip a Friend heading