Go to main navigation
Maria Kabatanya

Foto: Pia Diaz Bergner

"Är du inte rädd för att dö?"

Den vanligaste frågan jag fick hösten 2011 var: Är du inte rädd? Avslöjandet om min stundande resa till Mellanöstern tycktes trigga en reflexmässig standardfråga, som en skiva som hakat upp sig.

Jag hade antagits som följeslagare/fredsobservatör i Israel och de palestinska områdena. På uppdrag av Sveriges kristna råd. Och såg med omättlig iver fram emot uppgiften. Att få göra en insats för freden kändes oerhört meningsfullt. Därför svävade jag på moln av positivitet. Men den vanligaste responsen jag fick på min nyhet var den som manade mig att känna efter hur det stod till på ”rädslometern”.
”Rädd för vad?” undrade jag nyfiket och öppensinnat. Och fick svaret: ”Rädd för att dö.”

Repliken avslöjade att omgivningens reaktion på orden ”Israel och de palestinska områdena” var synonym med ”livsfara”. Den skvallrade om bestämda uppfattningar vi alla har om olika världsdelar. Inte sällan förstelnade sådana. Som lätt skulle höra hemma i en tidskapsel. Tänk på den misärfokuserade bilden av Afrika söder om Sahara, tänk på den utbredda föreställningen om en skandinavisk utopi, tänk på invandrartäta områden. Alla dessa exempel innebär vissa enkelspåriga uppfattningar för många.

Frågan om jag inte var rädd för att dö fick mig att se fram emot att rapportera om vardagslivet bortom konflikten. Vi hade placerats på olika ställen på Västbanken, där vi skulle verka i några månader.
Det dröjde inte länge innan vi var insvepta i en del av vardagskulturen. Den satte sin prägel på varje möte, samtal och
blick. Det började redan första dagen på uppdraget. Vi gick till fots på patrull i utkanterna av Hebron, en stad i södra Västbanken. Vi var en rätt kosmopolitisk grupp från länder som Argentina, Storbritannien, USA, Sverige. En äldre palestinsk man kom gående mot oss. Han stannade och hälsade och vi fick en inbjudan till hans hem, som låg bara tio minuter bort. Vi tackade ja och följde honom.

Vi kunde knappt någon arabiska. Och de knappt någon engelska. Men det kvittade verkligen. För det som skedde krävde inga ord. Vi gestikulerade och log och lekte med hans barn. Vi drack och åt oss mätta under det enstaviga försöket till samtal. En timme senare hördes vänliga protester när vi meddelade att vi skulle ta avsked.

Det var en scen som skulle upprepa sig många gånger. Att bjudas hem till främlingar som tog hand om oss som om de känt oss i evigheter. Det var en gränslös gästfrihet som vi aldrig upplevt förr. En sådan som verkade sträcka sig över generationer. En gång fick vi en inbjudan av en flicka vi hade mött i vårt arbete i närheten av hennes skola. Hon tog med sig mamman den dagen, och tillsammans bad de oss bestämt att hälsa på.

Det var en gästfrihet som tedde sig helt obekymrad om svåra omständigheter: Klockan 03.30 en kylig januarimorgon fick vi en invit av en man som stod i kön vid en militär vägspärr vi övervakade. Det var en maffig lunch han anordnade. Vi minglade sorgfritt med hans omsorgsfulla familj. Det var gott om mat och skratt. Han visade oss stolt runt i sitt hem och berättade detaljerat om de renoveringar han höll på med. Och om sina barns framtida utbildningsplaner. Familjen manade oss att äta tills vi var mer än mätta.

Vi berördes av alla dessa värdars öppenhet, vänlighet och smittande entusiasm. Vi överväldigades av den palestinska gästfriheten.
Jag kunde vid sådana tillfällen inte undgå att tänka på den där frågan: Är du inte rädd för att dö? Det var som ett ständigt bevis på hur våra bilder av världen inte sällan är ytliga, stereotypa, endimensionella. Jag kunde inte undgå att undra varför denna fantastiskt välkomnande kultur, denna oändligt häpnande gästfrihet inte var känd världen över.
Upplevelserna står än i dag som en uppmuntran att utmana enformiga världsbilder. Att titta bortom schablonföreställningarna. Det skulle göra oss alla en tjänst. Det skulle minsann göra världen en tjänst.  

Maria Kabatanya

Tip a Friend heading