Go to main navigation
Mia Laurén

Foto: Julia Björne

Kulturkrönika Mia Laurén

Eko som livsstilsmarkör

Vi hade just kommit till Bandra, Mumbai. Den heta luften vibrerade. Bilar tutade. Längs gatorna fanns små marknadsstånd, en och annan liten affär. Jag gick och köpte en god grillad masalatoast i ett blått ångande gatustånd. Gick sedan in i en liten mörk tygaffär, egentligen en ganska fashionabel sådan, upptäckte jag strax. Vid utgången såg jag en lapp med reklam för en marknad på söndagen. Där stod: ”Mumbai Farmer’s Market.” Det var nu det verkligen gick upp för mig. Att jag befann mig mitt i Mumbais kulturmedelklassmecka.

Fenomenet med ekomarknader existerar i storstäder över hela världen. Författaren Chimamanda Ngozi Adichie sade nyligen lite skämtsamt att även i Lagos klagar hennes kompisar på det skrala utbudet av ekologisk sallad.

Marknaderna med ekomat är inte bara ett ställe där man handlar lite godare, rättvisare och mycket dyrare ostar. Och där man stöttar småskaliga odlare och bönder och hoppas på att bidra till ett mer hållbart samhälle.

Att gå till en ”Farmer’s market” är också en livsstilsmarkör för den urbana medelklassen. Att ha råd att göra det mer dyra, smakrika, och hållbara valet. Med snygga 25-åriga hipsters i second-handkläder som står och gör ekolatte på lördagsmarknaden i stadsdelen Dalston i östra London. Eller närodlad kålpudding med biff från glada kor på de hetaste krogarna i Berlin. Ett ställe där medvetna människor kan handla och göra ”rätt”. Fria från den globala kedjans skuld som tynger ned deras axlar.

Ekologisk och rättvisemärkt mat har många goda effekter för miljön, djuren och producenterna, ändå utgör den inte majoriteten av utbudet i affärerna. I Sverige är andelen ekologiska varor enbart fyra procent av det totala utbudet, enligt Kravs hemsida. (Danskarna däremot köper dubbelt så mycket ekologisk mat). Och det är inte så enkelt som att människor är snåla, eller att det är varje individs eget val som gör den stora skillnaden.

Mat är politik. Det är statliga subventioner och handelsavtal, det är riskkapitalbolag som köper varumärkeskoncerner och det är global konkurrens och stordrift. Marknadsbudgetar och branschlobbyister. Det är också en klassfråga. Hur mycket pengar vi har. Vilken mat vi äter handlar om vad vi har tillgång till, hur vi blivit uppfostrade, vad vi åt hemma när vi var små.

Men för att få till en omställning till en mer hållbar matproduktion krävs politisk vilja och förändring på ett strukturellt plan. Där det inte bara är upp till de enskilda konsumenternas individuella val i vardagen.

Mat är också en högst personlig angelägenhet. En madeleinekaka kan som i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, öppna dörren till en hel värld av minnen.

Den vietnamesiska författaren Kim Thùy beskriver just det i sin roman Mãn. Huvudpersonen med samma namn lämnar ett krigstraumatiserat Vietnam i ung ålder för att gifta sig med en betydligt äldre man som emigrerat till Kanada. Äktenskapet är kärlekslöst. Tillsammans driver makarna en restaurang där Mãn lägger ned sin själ. Hon vill framkalla minnen hos stamgästerna som bor i Montreals förorter, avskurna från barndomens smaker och minnen från hemlandet. Doften av kycklingbuljong, sesam, ingefära, koriander, mynta och papaya går genom bokens sidor och in i läsaren.

Med hängiven kärlek till råvarorna, dess smaker och symbolik för hon tillbaka gästerna till deras hembyar, minnen från en tid som flytt blir plötsligt levande. Restaurangen går allt bättre, uppmärksammas i tidningar och får långa köer. Nätterna tillbringar Mãn i köket. När hon så småningom blir passionerat förälskad i en matintresserad fransman beskrivs kärleken till honom utifrån råvarornas specifika smaker.

Jag tror att det som Kim Thùy beskriver är det som de flesta av oss vill komma åt med vårt ätande. Att få maten att inte bara fylla upp en tom mage, utan få oss att känna något och kanske rent av minnas. Att ladda råvarorna och smakerna med något. Att välja ekologisk mat är ett sätt att uppnå det. Men också ett sätt att slippa dåligt samvete och dämpa klimatångesten.

Trots allt är det på grund av att vi äter, som vi finns, tänkte jag när jag åt min goda masalatoast på den där gatan i Mumbai.

Mia Laurén

Tip a Friend heading