Go to main navigation
Henning Mankell

Foto: Henrik Brunnsgård

Krönika: Henning Mankell

Varför hjälper inte Afrika sina egna?

Just nu fylls svenska tidningar med bilder av politiker, som håller ett tomt matfat framför bröstet och säger att dom skänker sin lunch till dem som svälter vid Afrikas horn. Det är Diakonia som ligger bakom denna kampanj, och absolut inget fel i det. Vem vill inte hjälpa till?

Vad innebär det att svälta? Ingen har sagt det bättre än Sidas tidigare chef Bo Göransson, när han beskrev det som ”påtvingat självmord”. Det vill säga, att den svältandes kropp börjar tugga i sig av sig själv, sitt eget fett, sina egna muskler, som den yttersta födan.

Att svälta är alltså vidrigt. Särskilt när man betänker att svält i dag knappast är något som inte skulle kunna förhindras. Ty det kan förhindras. Katastrofer som den på Afrikas horn kan undvikas.

För att detta ska ske i Afrika behövs dock en avgörande och dramatisk förändring: att afrikanerna börjar hjälpa sina egna. Det kan låta drastiskt när jag säger detta, till och med vulgärt, men det är tveklöst sant. Som det är i dag räknar alla med, även afrikanerna själva, att hjälpen ska komma från andra kontinenter, framför allt västvärlden.

Det finns en dimension av detta som sällan eller aldrig på allvar berörs. I ”News Africa”, 31 augusti 2011, skriver Lonzen Rugira en viktig krönika. Han menar att den pågående humanitära katastrofen på Afrikas horn hade varit ett utmärkt tillfälle för afrikanska statsledare att lägga handling bakom orden om ”afrikanska lösningar på afrikanska problem.” Att det existerar afrikanska statsledare som struntar i sitt eget folk, är något vi måste fördöma, samtidigt som vi stöder de krafter som vill få bort dessa tyranner. Frågan som Lonzen Rugira ställer handlar om att även afrikaner måste bidra med det lilla eller begränsade man har, i stället för att visa sig likgiltig, vända ryggen till, och överlåta till västvärlden att skrapa ihop det som behövs för att lindra, kanske upphäva svälten.

Jag undrar om inte större svensk tonvikt borde läggas på att stödja uppbyggnaden av afrikanska biståndsorganisationer inför de framtida katastrofer som lurar i kulissen.

Förutom, givetvis att lägga än mer energisk kraft på att utveckla det afrikanska jordbruket, som är och förblir den svarta kontinentens livlina.

Det finns ingen praktiskt filosofi, eller solidariskt tänkande, som inte tar sin utgångspunkt i att man om möjligt själv ska hjälpa de sina. Med det lilla man förmår. Och man upptäcker oftast att man förmår mycket mer än man tror!

Rugira talar också i artikeln om det viktiga afrikanska begreppet ubuntu. Som i all enkelhet betyder att afrikaner normalt ser sig själv genom andra. Alltså ett kollektivt tänkande som inte minst stod i motsatsställning till den koloniala epokens framhävande av individualismen.
(Detta är värt en annan krönika, som kommer!)

Ingen behöver betvivla att det finns ett växande missnöje i Afrika över att de politiska ledarna inte bryr sig om sina egna befolkningar, utan ”outsourcar” det nödvändiga biståndet till västvärlden, när katastrofen slår till. Cynismen är oslagbar.

Det råder heller ingen tvekan om att man i styrande kretsar i länder söder om Sahara noga följer, med oroliga ögon, vad som sker norr om den stora öknen.

Ingen ska tro annat än att de stora revolterna inte heller kan ske i söder! Revolter startar nästan alltid med frågan om brödet!

Under tiden vi försöker hjälpa de svältande på Hornet måste vi alltså också våga ta upp den svåra fråga som innebär att vi öppet kritiserar de afrikanska ledare som struntar i sina egna svältande, eller på annat sätt lidande, befolkningar!  

Henning Mankell

Tip a Friend heading