Go to main navigation
dahlqvist_granefelt.jpg

Anna Dahlqvist

Foto: Lena Granefelt

KRÖNIKA

"Dags att bryta skammen kring mens!"

Hundratals miljoner människor nekas möjligheten att utöva sina mänskliga rättigheter under en vecka varje månad – när de har mens. Det vet FN, och ändå vågar de inte ens ta ordet i sin mun. "En menskamp som förs med omskrivningar bekräftar stigma och skam", skriver Anna Dahlqvist som är aktuell med en ny bok om mens och makt.

Ordet menstruation förekommer mycket sparsamt i FN-sammanhang. Det är som om FN-representanterna, likt generade biologilärare, drar sig för att både skriva och säga det. Med den genansen speglar de också ett samhälle där den erfarenhet som omkring två miljarder människor i världen nu delar, osynliggörs. Jag passar på att skriva det igen. Det jag menar är alltså menstruation. Det är ett högst relevant ord i kampen för mänskliga rättigheter och mot fattigdom.

Skammen som omgärdar mensen är universell. När den kombineras med fattigdom blir konsekvenserna katastrofala. 900 miljoner människor lever i extrem fattigdom. Många fler i ”bara” fattigdom. Då blir de materiella förutsättningarna som krävs för att hantera mensen en lyx: Effektiva mensskydd, vatten, toaletter, papperskorgar och privata utrymmen för att byta och tvätta mensskydd. 

Som en följd tvingas miljontals människor stanna hemma från skolan när de har mens. Ännu fler är visserligen fysiskt närvarande i skolan, men kan inte tänka på annat än hur de ska klara sig genom dagen utan att läcka och få blodfläckar på kläderna. Många kan inte gå till jobbet, en del kan inte ens röra sig utanför hemmet.

Du nekas alltså rätten till utbildning, till arbete, till frihet och värdighet – för att du har mens. 

FN vet detta. De har faktiskt själva formulerat det i ett uttalande från 2014: ”Bristen på tillgång till vatten och sanitet, innefattande hantering av menshygien, och det utbredda stigmat kopplat till menstruation har en negativ påverkan på jämställdhet och flickors och kvinnors mänskliga rättigheter”. Tydligt och klart. Dessutom smått revolutionerande med ordet mens hela två gånger i samma mening.

Men det där var ett undantag. Oftast används omskrivningar i uttalanden och dokument. Det är tjusigare varianter på ”lingonveckan” eller ”montan”. Ett färskt exempel är FN:s globala mål för en hållbar utveckling. När de skulle formuleras inför 2016 kämpade flera aktörer för att få in just ordet menstruation.

En av dem var Archana Patkar från den FN-anknutna organisationen WSSCC (Water Supply & Sanitation Collaborative Council). Hon har i många år arbetat för att få upp mens på den internationella människorättsagendan. Men i stället för menstruation blev det en skrivning om att ”särskild uppmärksamhet bör ägnas åt behoven hos flickor och kvinnor” inom mål sex om vatten och sanitet. ”Hur pryd och världsfrånvänd får man vara i detta patriarkala samhälle?”, kommenterade Archana Patkar med en suck.

Med varje omskrivning bekräftas skammen. Vi ska prata tyst om mens. Helst viska. Och det är svårt att göra politik och samtidigt prata med små bokstäver.

Mensen måste uppenbarligen paketeras om så att den inte kommer för nära det den egentligen handlar om: Kvinnors kroppar. Det är ”särskilda behov” och  ”flickors hygien”. De FN-organ och frivilligorganisationer som uppmärksammar kopplingen mellan mens och mänskliga rättigheter återfinns främst inom utbildningssektorn och WASH - alltså vatten, sanitet och hygien.

Kanske är det en strategi som delvis fungerar i ett akut skede: Att fokusera på flickors skolgång och på toaletter. Men det får inte stanna där. Vi måste också prata om kroppar, om kön och jämställdhet. 

En menskamp som förs med omskrivningar bekräftar stigma och skam. Alla bindor i världen kan inte ge oss menstruerare tillgång till frihet och värdighet – om vi tvingas fortsätta skämmas över vår mens och vår kropp.

Tip a Friend heading