Go to main navigation
ep_thorfinn.jpg

Helena Thorfinn

Foto: Julia Björne

krönika

”Death by workshop!”

Om läkarna har sina sprutor och ingenjörerna sina hållbarhetsformler så har vi inom biståndet vår favoritmetod per excellence – The Workshop. Men funkar den? Det frågar sig författaren och biståndsanalytikern Helena Thorfinn.

Det är The Workshop som kommit att bli svaret på de flesta av biståndets utmaningar, vår favoritgenväg till förändring, det modus operandi som sitter i ryggmärgen på varenda biståndshandläggare: ”Vi kör en serie workshops”.

Förväntningarna på vad The Workshop ska lyckas åstadkomma är oerhörda. The Workshop ska bygga kapacitet, utveckla organisationer, komma med upplysning i mörkret, förändra beteenden, förändra strukturer, utveckla ledare, väcka intresse, förmedla information, och alla – chefer, medarbetare, bönder, fiskare, kvinnor, män, barn, analfabeter och doktorerade, alla deltar i workshops, ofta med stor entusiasm och inte sällan med ett utlovat per diem i sikte. Jag har själv hållit i fler workshops än jag kan minnas, och varit ivrig deltagare i minst lika många. Och innan jag trampar på en miljon ömma tår, så vill jag säga att jovisst finns det bra workshops.

Men.

Ändå är det något skumt med the Workshop som metod och fenomen. Det är lite för många workshops i tid i otid, lite för ofta med fel deltagare och de hålls inte sällan på fel nivå eller är oklara i sina mål och medel. Det är lite för ’lätt’ att strössla med workshops och lite för bekvämt att låta förespegla att de ska lösa komplicerade problem. Och det är lite för många av dem som hålls på lyxiga hotell på exotiska platser och med lockande per diems. För frågan som jag allt oftare ställer mig är – funkar de? Alls?

Jag var ute i fält här i Myanmar nyligen med ett gäng tjejer i 15-årsåldern som skulle lära sig spela volleyboll. De lokala coacherna, lite äldre flickor runt 20, hade varit på flera workshops för att lära sig olika övningar och trix för att få alla bytjejer att delta, sådär som bollsportande ungdomslag gör när de tränar. Inget konstigt. Det hade varit konsulter från USA, det hade varit träningshelger, och bollar och hinkar och nät hade inhandlats.

Ändå stod nu flickorna, kanske 40-50 tjejer, i långa rader på en sliten skolgård mitt i Irrawaddy-deltat och väntade på att få kasta den enda bollen med coachen. Tjugo bollar låg orörda på planen. En coach stod still och övervakade den andra coachen. Flickorna väntade tålmodigt och varje flicka fick max röra bollen tre gånger under träningspasset.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att dra slutsatser av detta. Som till exempel att flickor i Myanmar inte får röra sig snabbt, att man bara kan ha en chef (coach) och att alla vill interagera med chefen. Att bollar är lite läskiga. Men också. Tänk om det är just så här med the Workshop. Den ger inte den utdelning vi hoppas. Mönstren som de kommer in för att förändra är för djupa.

Viss forskning hävdar att all träning eller utbildning av vuxna som inte är systematisk över tiden eller förankrad i det dagliga arbetet för individen, är bortkastad. Om man mäter den kunskap som förmedlats på en workshop i något abstrakt som ’gender mainstreaming’ eller ’good governance’ eller ’citizenship’ eller liknande, så är den kunskapen bortblåst en vecka senare. Trist läsning.

Så, när ska vi inom biståndet våga ifrågasätta the Workshop, vår bästa, bästa vän? Eller erkänna att the Workshops’ största förtjänst kanske är att sammanföra människor, skapa mötesplatser och att det är nog i sig. Min övertygelse är att det är dags att the Workshop uppdateras; blir vassare, följs upp bättre, genomförs med större förståelse för vilka som deltar. Och kanske helst hållas helt utan per diem, för att få rätt typ av deltagare som är där av rätt anledningar.

Det behövs helt enkelt metodutveckling. Och när ska man våga säga något om kostnaden av att ta ut alla dessa kompetenta och nödvändiga byråkrater, bönder, beslutsfattare, parlamentariker från deras dagliga värv för att istället locka dem med per diem och några softa dagar på the Workshop? Är det effektivt använd tid, egentligen?

En workshop som diskuterar det skulle jag definitivt vilja gå på.

Tip a Friend heading