Go to main navigation
ClaraLee.jpg

KRÖNIKA

“Det finns inget som heter afrikansk dans”

Det är okunnigt att beskriva något som "afrikansk dansmånad" eller att ge ursprungsfolk ett eget sportevenmang bara för att det är exotiskt och annorlunda. Clara Lee Lundberg kritiserar resterna av det koloniala arvet inom kultur och sport.

Nej, den här krönikan ska inte handla om kritik av medelålders tanter som dansar västafrikansk dans eller vita hiphopkillars ihjälkramande av afroamerikansk streetkultur.

Det är inte privatpersoners enskilda kulturella intressen som jag är ute efter. 
Det jag däremot tycker är intressant att analysera är strukturen i hur ett västerländskt, nord-europeiskt samhälle konsumerar, hyllar, samproducerar och presenterar kultur i olika former som ofta bara har en sak gemensamt: att de inte har sitt ursprung i ett västerländskt, nordeuropeiskt samhälle.

När Dansens Hus under våren 2014 valde att döpa sitt event till Afrikansk dansmånad blev jag mållös. Vad menar Sveriges största scen för danskonst med detta?

Det finns nämligen inget som heter "afrikanskt" eller "afrikansk dans". Afrika är som bekant jordens näst största kontinent med 55 länder där det sammanlagt bor över 1 miljard människor. Därför räcker inte ens ordet generalisering till för att beskriva hur okunnigt och knasigt det är att kalla något "afrikansk dansmånad", och att bunta ihop all danskonst som kommer från denna kontinent i ett fack. De måste tydligen få en egen månad och kan inte vara med i det "vanliga" programmet. Kanske trodde Dansens Hus att den exotiska laddningen i namnet skulle få alla dansintresserade att rusa dit? Det gjorde de inte.

När svenska arrangörer bjuder in artister som inte representerar ett västerländsk, nordeuropeisk kulturellt uttryck så används ofta adjektiv som "genuin", "eldig" och "traditionell".

Jag vill hävda att detta till synes oskyldiga och välmenande språkbruk i själva verket vittnar om ett kolonialt arv där "den andre" antingen är farlig och måste domineras, eller som i detta fall framställs som exotisk, spännande och oemotståndlig. Det är problematiskt.

Missförstå mig inte, ingen blir gladare än jag när mainstream-kulturutbudet i Sverige utmanas av gästspel och konserter med konstnärer som lever och skapar utanför Fort Europa.

Det som ibland skaver är hur dessa presenteras för den svenska publiken och det faktum att de får egna festivaler eller event istället för att vara en naturlig del av ett scenkonst- och musikutbud.

Det finns dock undantag. Aktörer som Selam i Stockholm och Clandestino Institut i Göteborg har gjort mycket för att diversifiera och berika det svenska musik- och konstutbudet, utan att kalla sig själva för "världsmusikentreprenörer" eller "multikulturella kulturaktörer". 
De bokar artister som de tycker är bra, och det är det som är viktigt, inte från vilken världsdel de kommer ifrån.

Även Moderna Museets litteraturfestival har lyckats att bjuda in intressanta och aktuella författare utan att göra ett "tema" av det faktum att de till exempel bjuder in tre författare med ursprung i tre olika västafrikanska länder. Sådant gör mig glad och ger hopp om framtiden.

Samtidigt som jag skriver detta håller staden Palmas i delstaten Tocatins i norra Brasilien som bäst på att förbereda sig för World Indigenous Game, dvs Världsmästerskapen för världens ursprungsbefolkningar. De har alltså fått ett eget sportigt megaevent, som en förfest inför OS i Rio de Janeiro 2016. Ursprungsbefolkningar från länder som USA, Filippinerna, Norge och Japan ska delta i mästerskapet där både traditionella "spel" och västerländska olympiska grenar är inräknade.

Att detta event ska hållas i staden som jordbruksministern Kátia Abreu, även kallad "regnskogsskövlingens drottning", kommer ifrån verkar inte vara en slump. Hennes politiska linje med stöd till storskaliga jordbruk, reducering av naturreservat där olika ursprungsbefolkningar bor och försvar av användning av genmodifierande tekniker har stött på motstånd på såväl folklig och parlamentarisk nivå.

Stammen Caciques Krahô har meddelat att de vägrar delta i "World Indigenous Game". Deras talesman säger: "Hur ska vi kunna delta i ett event som finansierats av samma regering som bland annat är ansvariga för folkmordet på våra släktingar i stammen Guarani-Kaiowa i Mato Grosso do Sul? Hur ska vi kunna delta i ett event som anordnas av senatorn Kátia Abreu, en av de högst ansvariga för anti-ursprungsbefolkningsrörelsen i vårt land?". Nej, det är klart de inte kan.

Men många andra grupper från Brasilien har ändå valt att delta, på eventets flashiga hemsida med slogans som "nu är vi alla ursprungsbefolkning" och färgglada bilder som skapats för att locka turister är budskapet tydligt: det här är ett sport-megaevent precis som alla andra, men den här gången är de tävlande "exotiska" och "annorlunda", så annorlunda så att de inte kan vara med i det "vanliga" OS i Rio 2016.

Kolonial sportkonsumtion i en kolonial värld, I´m just saying.

Clara Lee-Lundberg, frilansjournalist

Tip a Friend heading