Go to main navigation
hanin_shakrah.jpg

Hanin Shakrah

Foto: Anders Wallin

KRÖNIKA

För evigt förändrat land

Framtidens flyktingar kan vara du och jag –  och våra drömmar och tankar kommer då vara helt andra än de vi har idag. Journalisten Hanin Shakrah minns ett samtal med sin farbror strax före kriget bröt ut i Syrien. 

Sommaren 2011 gick jag genom Damaskus gator med min farbror Ayman. Det hade varit en spänd vår i Syrien, med protester mot Syriens diktator Assad och brutala angrepp av de syriska säkerhetsstyrkorna mot de fredliga och oftast obeväpnade demonstranterna. Det var en tid av både hopp och fruktan och vi visste inte något om framtiden förutom att Syrien var för evigt förändrat.

Min farbror, som jag varit frånvarande ifrån under stora delar av min uppväxt i Sverige, berättade hur förundrad han var över att jag och mina bröder vuxit upp till så starka och trygga individer som gått vår egen väg. Trots att vi saknade allt det som hans egna barn vuxit upp med runt knuten i form av familj, släktband och ett sammanhang. Under hela hans liv har han bott i samma hus som sina föräldrar, en enkel betongkonstruktion som allteftersom tiden gick expanderats med flera våningar ovanpå varann, en konstruktion som byggts på ofri grund eftersom marken arrenderades av FN 1957 från den syriska staten. Men det var ändå ett hem som min farmor och farfar, båda farbröderna och deras barn och mina fastrar och deras ungar ständigt fyllt med lek och matos och livliga diskussioner om politik och nyheter från kvarteret.

Allt det jag saknat och som han nu insåg att han tagit för givet. Jag minns att jag tittade ner på hans handled där vi gick i solen på det enkla silverarmband som min farmor, hans mor burit under hela livet och som han ärvde när hon gick bort. Armbandet - det enda hon ägde av värde - påminde honom om hans mors kärlek och uppoffringar.

Ayman sa i ett ögonblick av insikt att han långt senare förstod att mina föräldrar, som aldrig kom tillbaka till Syrien med tillgångar eller hade råd att köpa sommarhus som många andra exilpalestinier eller exilsyrier gjort en investering som var långt dyrbarare, nämligen i sina barn.

Jag och mina bröder var deras förmögenhet, deras rikedom. Han tittade på mig och sa att han kunde se mina föräldrar i mig och att det gjorde honom väldigt tacksam för allt de offrat.

Sommaren 2015 satte sig min farbror och hans tonårsson, min lilla kusin Karim i både en och två och flera gummibåtar utanför den turkiska kuststaden Izmir.

Ayman - som svurit att aldrig lämna Syrien eftersom han aldrig ville uppleva känslan av att återigen bli flykting som hans föräldrar blev när de fördrevs från Palestina gjorde nu resan över havet till Grekland, som hundratusentals andra före och efter honom.

Han som sagt att han inte ville utsätta sina barn för ett liv i förskingring, som inte kunde se sig själv utanför Syriens gränser riskerade nu sitt eget liv och sin sons liv i hopp om en plats där de kan leva som flyktingar hellre än att dö hemma. På hans handled sitter fortfarande min farmors armband.

Ett år har gått sedan Europas och världens ledare ställdes inför det största moraliska provet sedan andra världskriget - och misslyckades.

Framtidens flyktingar kan vara du och jag.  Ett silverarmband räcker för att påminna oss om det som alla historieböcker misslyckats med. 

 

Hanin Shakrah

Tip a Friend heading