Go to main navigation
gal_harmat_epi2.jpg

Foto: Gal Harmat

KRÖNIKA

Gal Harmat: ”När jag tog på en Niqab slutade män att tala med mig”

Varför sätter allt fler kvinnor på sig niqab och när har en stat rätt att bestämma över våra kläder? Gal Harmat satte på sig en niqab i Istanbul och undrar om de kläder hon annars bär verkligen är hennes eget val?

De senaste tio åren har jag regelbundet besökt Istanbul för mitt arbete som universitetslärare, och ibland som turist för att njuta av den fantastiska musiken, konsten och för alla spännande samtal som sker där.

De senaste två åren har jag lagt märke till att allt fler kvinnor, ofta från Gulfstaterna och Turkiet, täcker sina ansikten med niqab. Många jag talat med beskriver det som ett skydd mot den manliga blicken, som en paus från skyldigheten att vara söt och sexig i det offentliga rummet. Flera av sa att ansiktslöjan gav dem en större känsla av privatliv och anonymitet som gjorde det möjligt att delta i det offentliga livet utan att behöva betala priset, den mängd frågor som de ofta drabbas av när de rört sig ute: som ”var har du varit?”, och ”varför gjorde du si eller så?”

En del kvinnor säger att de täcker sina ansikten för att kunna studera utanför hemmet,eftersom deras familjer oroar sig för deras goda namn och rykte.

Andra säger att det gör livet enklare och får dem att känna sig rena.

I min kultur ses niqab som en symbol för kvinnoförtryck och undergivelse. När kvinnor täcker ansiktet blir de osynliga och män anses enklare kunna kontrollera deras känsloliv.

Jag funderar över hur ett klädesplagg kan väcka så många olika tankar, ideologier och känslor. Allt ifrån att det är ett skydd som ger trygghet till att det är en risk, eller att det skapar extrem ilska och rädsla. Hur kan en scarf, eller slöja, förbjudas och för vem? Under vilka omständigheter ska staten tillåtas ingripa i människors val, som att valet av niqab inte kan vara kvinnans eget? Och hur är det med klänningen jag själv har på mig? Är inte den designad för att fånga mäns blickar – och är det verkligen mitt eget val att bära den?

I länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Tchad och Egypten är det förbjudet med niqab. I vissa länder på grund av säkerhetsrisker, för att kvinnor som misstänks vara självmordsbombare ska kunna identifieras. I andra länder är det förbjudet på offentliga platser som parker, gator och i regeringsbyggnader. I Turkiet är niqab inte förbjudet. Ändå känner många sig uppmuntrade här att bär den, och de känner sig tryggare då.

De kvinnor jag intervjuar om niqab har motstridiga uppfattningar och starka känslor. Så jag beslöt mig för att prova själv.  

Ögonblickligen slutade män att tala med mig. De gav mig mer rörelseutrymme, men de såg mig inte längre, vilket kändes väldigt skönt ett tag. Affärsmän fortsatte dock att försöka sälja sina varor, vilket visar att den ekonomiska drivkraften är starkare än symbolvärdet i en slöja. Å enda sidan kände jag mig fri, osynlig (men kunde ändå se och ta del av allt), beskyddad och anonym (ingen frågade var jag kom ifrån och kunde inte gissa att jag kom ifrån Israel, vilket kan vara en fördel i Turkiet när det gäller säkerhetsaspekten).

Å andra sidan kände jag mig kvävd och ignorerad. Jag kunde inte sluta tänka på hur ofta jag blir fixerad av mitt utseende och undrade om jag verkligen valt de kläder jag normalt bär  Som alla könsmarkerande symboler är frågan om kläderna verkligen är ett fritt val? Och vad den anpassningen i så fall kostar. Om någon skulle tvinga mig att bära klänning skulle jag förmodligen avfärda det. Om en stat förbjöd mig att ha klänning skulle jag troligen ha på mig det ändå.

För mig motsvarar friheten att bära en niqab friheten att inte bära den.

Kanske är det därför allt fler kvinnor bär den, för att det är förbjudet i andra länder? När debatten var mindre hetsig kring niqaben var det färre kvinnor som bar den.

Så har då alla kvinnor som bär niqab själva valt det? Det är jag inte säker på. Men jag är säker på att kvinnor ska få ha på sig vad de vill. Lika säker är jag på att jag inte alltid bär det jag vill. Att mina kläder är en del av ett patriarkalt förtryck, men att jag tar på mig dem i alla fall. Och trots att de ibland kan få mig att känna mig obekväm eller iögonfallande så är den sociala uppmuntran jag möts av så påtaglig att jag upplever kläderna som mitt eget val.

Gal Harmat

 

Tip a Friend heading