Go to main navigation
Henning Mankell

Henning Mankell

Foto: Lina Ikse

KRÖNIKA

Hamlet i Maputo

För snart 30 år sedan kom jag till Maputo och började arbeta på stadens och landets enda professionella teater, Teatro Avenida. Jag minns från den första tiden hur jag brukade stå utanför teatern när vi hade paus från repetitionerna och konstatera att de allra flesta människor som passerade på gatan saknade skor. 

I dag är det inte så längre. Dessutom är de knappt kördugliga skrotbilarna som rullade förbi i giftiga rökmoln ersatta av en bilpark som är minst lika modern som den som syns på svenska vägar.

Den 8 november hade vi premiär på vår föreställning av Shakespeares Hamlet. Jag hade gått och funderat på den pjäsen i 30 år. För att spela Shakespeare – eller för den delen Tjechov eller Lars Norén – behövs träning, erfarenhet, fördjupade skådespelarfärdigheter. Det tar sin tid. Kanske som här, en generation.

För några år sedan kände jag att vi närmade oss ögonblicket. Dessutom hade vi en skådespelare som kunde klara rollen som Hamlet.

Jag skrev då den afrikaniserade version av pjäsen jag så länge gått och tänkt på. Ur Shakespeares text utkristalliserades en afrikansk kungasaga, alldeles självklart, som om Shakespeare hade levt i 1500-talets afrikanska värld.

Jag kunde inte vara med på premiären eftersom jag har cancer som måste behandlas. Men några veckor innan var jag nere i Maputo och följde repetitionerna. Jag kände mig stolt över det som höll på att hända. Shakespeare skulle visa hur ”svart” han var. Hamlet var verkligen en afrikansk kungahistoria och bar lika mycket mänsklig sanning med sig oavsett version.

Shakespeares pjäser hör till mänsklighetens kulturarv. Och jag tänker att nu börjar ett nytt kapitel skrivas i denna ständigt växande skatt. Nu inträffar den afrikanska explosion av litteratur som på nytt kommer att förändra vår syn på människan, världen och de historier som tillhör oss alla.

Jag minns från 1960-talet, när den latinamerikanska litteraturen svepte över jorden och på nytt förändrade vår syn på vad en människa är och hur människans villkor i vår tid ser ut. Nu är det dags igen och denna gång för den afrikanska litteraturen.

Att nå fram till Shakespeare är att öppna en bakdörr till framtiden. Nu kommer litteraturen, dramatiken, teatern, konsten, att ännu en gång tvinga oss till omprövning. Att se vad Afrika kan lära oss. Det som vi nästan helt glömde bort, eller tvingade oss att glömma, under den svåra och långa koloniala epoken. Nu när Afrika återtar sin rättmätiga plats i centrum av människans historia om människan, kommer vi på nytt att se vilka vi är i den svarta kontinentens spegel.

För 30 år sedan var det omöjligt att köpa glödlampor till våra strålkastare i Maputo. Vi lyckades tigga ihop dem från främst svenska teatrar. För att göra dekorer var teaterns snickare ute på nätterna och drog ur krokiga spikar ur plank kring byggarbetsplatser. I fattigdomen såg vi ständigt nya konstnärliga utmaningar och lösningar.

Fortfarande lever teatern utan statliga bidrag eller något från Maputo. Från internationellt håll – bland annat från Sida – får vi projektstöd som betyder mycket. Men i grunden är vi helt och hållet beroende av att det vi gör är tillräckligt lockande för att publiken ska komma och vara beredd att betala för en biljett.

Om 30 år kommer teatern att finnas kvar. Och kanske då att Maputo och Moçambique har råd att ge teatern finansiellt stöd. Men vi kommer aldrig att glömma när det viktigaste var att vi över huvud taget existerade. Kulturen var det lim som höll ihop nationen under befrielsekriget och det plågsamma inbördeskriget.

Nu gör vi Hamlet. Men egentligen gör vi en historia om en ung svart man som söker sig själv och envisas med att mena att sanningen också måste styra över politik och ekonomi.

Jag är rätt säker på att Shakespeare i sin himmel stillsamt applåderar vårt försök att berätta denna historia med afrikanska förtecken.

Hamlet är lika mycket moçambikier som han är dansk. 

Henning Mankell

 

Tip a Friend heading