Go to main navigation
ep_thorfinn.jpg

Foto: Julia Björne

KRÖNIKA

Helena Thorfinn: ”Slutfört uppdrag”

Mänskliga rättigheter har blivit ett skinande varumärke som alla vill åt. Helena Thorfinn tycker det är genialiskt att Sverige har två perspektiv på global utveckling och med sin nya roman tycker hon att hennes uppdrag i Bangladesh är slutfört.

För snart tolv år sedan satt jag på Sida och fick i min hand ett uppdrag, en så kallade "Terms of Reference". Jag skulle placeras under några år i Bangladesh och arbeta med att ”brett” lyfta fram, operationalisera och tillgängliggöra de två perspektiven som ska genomsyra allt svenskt bistånd – nämligen fattiga människors perspektiv på utveckling och rättighetsperspektivet. I övrigt skulle jag vara tillgänglig; handlägga, analysera, upphandla, kommentera.

Senior Social Analyst, tror jag titeln var.

Jag tog det där på allvar. På stort allvar. Nu tycker jag att jag har slutfört mitt uppdrag. Visserligen utan lön och utan att vara sanktionerad från någon annan än mig själv, men i mitt hjärta är jag färdig med Bangladesh. Jag har gjort vad jag kunde för att gestalta och tillgängliggöra dessa båda perspektiv. Kanske inte precis, exakt, just på det sätt som ambassaden tänkte, men ändå.

Nu finns det en roman om fattiga människors perspektiv på utveckling och den senaste om mänskliga rättigheter.

Men varför skriva fiktion om politiska beslut och byråkratiska processer, när man kan handlägga? Därför att de där två perspektiven är intressanta på så många olika plan; politiskt, filosofiskt, ekonomiskt, mänskligt, moraliskt och historiskt om man börjar vända och vrida på dem. De innehåller allt som Shakespeare också ägnade sig åt. Och de behöver vändas och vridas på, tro mig, jag har ägnat de senaste tolv åren åt det. Mänskliga rättigheter – världens starkaste varumärke, ett sken som bländar alla som kommer i närheten av det, en ”vill ha” faktor som är global. Den heligaste av alla heliga kor, vilken författare blir inte nyfiken att titta närmare på det? Och på vad som kan döljas under retoriken. För vem kan vara emot? Jag är inte emot, såklart, vem kan vara det? Saudiarabien är det inte. Men varför funkar de inte, om de nu är så bra?

Vissa argumenterar att om man jobbar med mänskliga rättigheter, så behöver man inte också jobba med fattigdomsperspektivet (som det kallas lite kort). Allt som behövs för ett värdigt mänskligt liv finns liksom inbegripet i mänskliga rättigheter.

Jag tycker det snabbt blir problematiskt och att det är genialt att Sverige har två perspektiv. Inom mänskliga rättigheter finns nämligen ingen maktdiskussion att tala om – de med makt och inflytande har lika mycket rätt att behålla sina rättigheter som de utan några rättigheter alls har rätt att förgäves kräva dem. Fokus inom mänskliga rättigheter är individen och inte individens relationer till andra. Förtryckaren problematiseras inte, inte heller historiska eller kulturella variationer eller synsätt välkomnas, eftersom själva universaliteten är det fina i kråksången. Det finns inga strukturer mer än lagen inom mänskliga rättigheter.

I verkligheten är det, som vi ju vet, inte alls så att mänskliga rättigheter respekteras. Inte alls. Staten ska garantera dem, men är lika ofta förövare. Den med mest resurser vinner, inte den med mest behov. Män mot Kvinnor. Minoriteter mot majoriteter. Rika mot Fattiga. Vuxna mot Barn. Fördelningsfrågorna berörs inte, inte heller finns det fingervisningar om de paradoxer vi dagligen stöter på – yttrandefrihetsfrågan som ställs mot hets mot folkgrupp, för att ta ett högaktuellt exempel. Hur tolerant ska man vara mot de intoleranta? Kommande generationers rättigheter tas inte heller i beaktande, vilket till exempel lämnar klimatfrågan utanför problembilden. Och vem ska utkrävas ansvar?

Fattigdomsperspektivet däremot kräver en annan analys. Ett ”Varför?” En sociologisk analys, en förståelse för kultur och kontext och ett fokus på just fattigdom och varför vissa är fattiga och andra rika. Ett erkännande av fördelningsfrågorna betydelse av hur världen ser ut och att rättigheter visserligen är viktiga, men att ”de inte går att äta”. Praktik före retorik. Därför behövs båda perspektiven, vilket var helt rätt tänkt av riksdagen en gång i tiden.

Vad som dessutom är problematiskt med mänskliga rättigheter och som oupphörligen har fascinerat mig, är att det just är mänskliga rättigheter (MR), med stora bokstäver och stora åthävor och åtaganden. Varumärket förblindar och förför, alla vill åt det. Alla vill sätta stämpeln i pannan – ”Mänskliga Rättigheter – det är vi det!” Saudiarabien, USA, Ryssland, Bangladesh, Kina, Sverige. Helt enkel, är den som jobbar med MR rör sig nära, nära motsatsen till MR, nära dem som har allt intresse i världen att låta MR skina på deras kulisser.

Det är som att gå på tigerstigar - man får se upp och vara försiktig.

 

Helena Thorfinn

 

Tip a Friend heading