Go to main navigation
Erik Halkjaer

Foto: Marlene Magnussen

ledare

Hellre hundratusen flyktingar i öknen än hundra gatubarn i Sverige

I en sista ledare hoppas chefredaktör Erik Halkjaer i år på ett FN-system med plats för aktivister och människorättsförsvarare som Anders Kompass. Att politik och kohandel i mötesrum långt från de brinnande konflikter, som ligger till grund för övergrepp, våld och flykt, får ge vika för en vilja att verkligen hjälpa utsatta människor i till exempel Centralafrikanska republiken, Västsahara och Syrien. 

Under året som gått har vi på OmVärlden följt ärendet med de fredsbevarande soldaternas övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken, och anklagelserna mot FN-diplomaten Anders Kompass, för att ha spridit en rapport om övergreppen.

I helgen lyssnade jag på en bra och känslosam intervju med Anders Kompass, av Martin Wicklin på Sveriges radio P1. Det var den första intervjun med Anders sedan han officiellt frikändes från alla anklagelser i början av året.

Mot slutet av intervjun ställer sig Anders själv frågan vad det finns för liv efter detta för barnen i Centralafrikanska republiken. Han redogör för en resa i Peru med sin, och tillika även min, gamla lärare Bo Nylund, där Anders ska ha sagt ”att det finns ingen rättvisa för de allra flesta i det här landet, de fattiga, och om det finns ett liv efter detta så måste det livet vara för dem. Jag behöver inget annat liv. Jag har haft ett bra liv.”

Anders Kompass säger att det här är en typ av frågor som han ofta blir helt förtvivlad över, ”vad är meningen med att så många barn aldrig får en chans till ett drägligt liv, inte ens till att växa upp? Inte ens bli skyddade av FN-soldater. Vad finns det för rättvisa för dem?”

Jag kan förstå att Anders gav den där rapporten till franska myndigheter för utredning. Han ville få något gjort, han ville att någon skulle ta hand om barnen och att någon skulle ställas till svars.

Han visste att FN inte skulle agera mot soldaterna och värst av allt, inte heller hjälpa barnen. FN:s barnfond Unicef gav inte heller barnen något stöd förrän rapporten fick global uppmärksamhet, nio månader efter att Unicef-anställda intervjuat barnen.

Anders säger i intervjun att han nu lämnar FN. I förra veckan intervjuade vi på OmVärlden en annan långvarig FN-medarbetare, Yasmine Sherif, som också lämnat organisationen. Visserligen säger hon att hon ska återvända, men hon uttrycker, om än i andra ordalag och av andra anledningar, också en besvikelse över FN som organisation – ett byråkratiskt monster med anställda som saknar empati och sitter och knappar på sina datorer.

Långt ifrån alla FN-anställda faller in under den beskrivningen, men FN är sina ledare och ledarna är politiker, inte diplomater eller aktivister drivna av en vilja att göra världen till en bättre plats.

Därför läser jag med viss besvikelse att kabinettsekreterare Annika Söder i fredags lät meddela att Sverige inte kommer erkänna Västsahara, utan förlitar sig på att FN ska finna en lösning på den 40 år långa konflikten.

När jag rapporterade från de västsahariska flyktinglägren i den algeriska öknen för 13 år sedan talades det också med förhoppning om olika FN-lösningar. Sedan dess har inget hänt.

Faktum med att inget hänt sedan vapenvilan 1991, till viss del för att FN, USA och även EU tillåtit det. Den enda som tjänar på det är Marocko, och i förlängningen Marockos handelspartner, alltså USA och EU. Ju längre lösningen drar ut på tiden desto mer motvilligt assimilerat blir det ockuperade Västsahara i Marocko och desto längre från sina historiska rötter kommer flyktingarna i Algeriet.

Jag kan förstå att det finns flera olika geopolitiska skäl till att det är svårt att erkänna Västsahara, och att det även kan vara svårt ur ett folkrättsligt perspektiv, men det råder ingen tvekan om att västsaharierna själva måste få bestämma. Så har ännu inte skett. Jag hade hoppats att Sverige åtminstone skulle ha kunnat presentera en något mer visionär syn på hur konflikten skulle kunna lösas.

Det talas om att en anledning till att regeringen agerar som den gör är för att man vill att Marocko ska ta ansvar för de hundratals marockanska gatubarnen i Sverige. Hur många av dem är västsaharier? Har någon frågat? Hur ser deras liv ut i Marocko? Vem ser till så att deras liv blir drägligt hemmavid?

Och vem tar ansvar för de tiotusentals barn som växer upp i flyktinglägren i Västsahara? De som var yngst när lägren byggdes är idag lika gamla som jag och har egna barn, kanske till och med barnbarn. Tvingade till ett statslöst liv beroende av matbistånd, i en obarmhärtig öken.

I år väljer FN en ny generalsekreterare. Vågar man hoppas på en person med en tydlig vilja att driva igenom förändringar för utsatta människors bästa, kanske en person som liksom Anders Kompass och Yasmine Sherif jobbat sig upp genom FN-systemet med humanism och en tro på mänskligheten som drivkraft?

Låt oss verkligen hoppas på det. Konsekvenserna av ett allt svagare FN-system gör sig allt mer påmint för varje dag som går. I mars går Syrienkonflikten in på sitt sjätte år.

Erik Halkjaer

För övrigt var det här  min sista ledare som chefredaktör för OmVärlden (för den här gången). Läs här hur vi gjorde OmVärlden helt digital. Tack för att ni läst och lyssnat under året som gått. Vi hörs. 

Tip a Friend heading