Go to main navigation
Ania Janerud

Ania Janerud

Foto: Johanna Hanno

krönika

”Hon valde mig framför Subcomandante Marcos”

Subcomandante Marcos lockade en värld av idealister till djungeln i Mexiko och urfolkens kamp för sina rättigheter. Dit åkte också OmVärldens Ania Janerud ­– och blev förälskad.

Kanske är vi nu en ny generation på väg mot medelålderns småborgerlighet, som får något grusigt i blicken när vi berättar om det som fick oss att känna oss så levande ­någonstans runt millennieskiftet. En tid som för många andra kanske inte kännetecknas av internationell solidaritet direkt. Men några av oss, som råkade vara unga vuxna vid den här tiden, med värderingar åt vänster och med global nyfikenhet, vi hamnade utan att riktigt förstå det förrän efteråt, mitt i alltings mitt, där det perifera plötsligt blev centrum. Och vi reste dit. I tusental.

I den mexikanska sydliga delstaten Chiapas hade urfolken organiserat sig i det hemliga under många år. De var landsbygdens fattiga, som varje söndagsmorgon vattenkammade sitt hår och gick i sina plastsandaler genom leran till kyrkan för att höra radikala präster mässa om allas vår rätt att kräva paradiset redan på jorden.

Den första januari 1994 drog de på sig rånarluvor och tågade i tusental från majsfälten in i sju städer där de ockuperade kommunhusen och förklarade krig mot den mexikanska staten.

Världsmedia var där på en sekund, mycket tack vare det hemlighetsfulla skimmer som omgav upproret, inte minst genom den mytomspunne Subcomandante Marcos, som med rånarluva, dubbla armbandsur och en ständig pipa i mungipan skulle komma att ta världen med storm.  En akademiker och poet av hög klass, långt mer vän av ord än vän av vapen. Tillsammans med comandanta Ramona, comandante Tacho och 20-talet andra utgjorde han kärnan i zapatisternas befrielsearmé, en armé som efter upproret 1994 mest ägnat sig åt att bygga skolor, sjukhus och autonoma samhällen.

Kriget pågick i knappt en vecka – därefter följde år av statlig repression. Den mexikanska armén, med hjälp av paramilitära grupper, förde ett lågintensivt krig mot sin egen befolkning, där mord, kidnappningar, sexuellt våld och flera massakrer blev vardag på Chiapas landsbygd.

Här hemma växte motståndet mot nyliberalism och frihandelsavtal som ansågs bara gynna de redan rika länderna. Den framväxande Attac-rörelsen höjde krav för skuldavskrivning och rättvis världshandel. Med en liknande retorik från andra sidan Atlanten kom zapatisterna som en enande skänk från ovan för en ny global rörelse. En aldrig sinande våg av unga idealister från medelklassens Europa fyllde flygplanen som landade i Mexiko City. Alla skulle vi till San Cristobal de las Casas. Alla skulle vi med i de nya fredsbrigaderna.

Jag framför en mural av "el Sup" i Lacandona-djungeln år 2000. Foto: Privat.

Det är lätt att raljera över den här rörelsen av företrädelsevis unga, vita personer från resursstarka hem. Det talades om gerillaturism och revolutionsromantiska backpackers. Och ja, vi tilltalades av Marcos retorik. Men medan andra skojade om dreadlocks i djungeln så gjorde vi iallafall något som kändes oändligt viktigt. Chiapas urfolk hade genom katolska människorättsorganisationer bjudit in omvärlden att komma och bevittna de brott mot de mänskliga rättigheterna som militären begick mot urfolken. I månader bodde vi i byarna, antecknade allt som hände, levde på bönor, majsbröd och sött blaskigt kaffe, tvättade våra kläder i floden bland lekande barn, kliade på våra miljoner loppbett och myggbett, och betraktade hur magra hundar åt upp våra magsjukespyor i vägkanten. Revolutionsromantik - ja - men här skedde också verkliga möten som har präglat alla oss som var där för resten av våra liv.

Och jag – jag blev kär. Den omöjliga kärleksrelationen som kunde gjort sig i vilken såpa som helst – den var min verklighet. På Juanas* modersmål zapoteco existerade inte ens något ord för kärlek mellan två kvinnor. Det bekom oss förstås inte. Hon befann sig i närheten av den innersta kretsen av urfolkens organiserade motstånd, och när tusentals aktivister tågade i en 300 mil lång manifestation från Chiapas till parlamentet i Mexiko City 2001, och Juana höll tal på Zócalo för hundratusen åhörare, då exploderade förstås mitt hjärta av stolthet. Hon skojade efteråt om Marcos sårade stolthet när hon nobbade en invit från honom. För ständig rånarluva till trots, han var förstås van vid att vara omringad av trånande, glansiga ögon.

Men det var med mig Juana ville vara. När hon inte var i händelsernas centrum så hade vi vår vardag i Oaxacas berg. Vi reste från by till by. Juana höll workshops med kvinnor om deras rätt att bestämma över sina kroppar och sina liv. Och jag dokumenterade, organiserade, fixade runtomkring. Jag beundrade och förundrades över hennes mod och det nästan obegripliga i att hon som hade sina rötter i det vi mötte, hade vågat välja så annorlunda. Som 13-åring hade hon flytt själv till Mexiko City, undan ett planerat tvångsäktenskap, för att många år senare återvända och viga sitt liv till att försvara urfolkens rättigheter. Vi befann oss i det spännande vägskälet mellan det traditionella och det normbrytande. Och det gick bra!

Spännande möten mellan människor från alla hörn och bakgrunder som aldrig skulle skett i en annan kontext, ägde rum i södra Mexiko under den här perioden. Chiapas tog sin plats på världskartan, och hela Mexikos ursprungsbefolkning fick kunskap om sina rättigheter och en aning mer mod att kräva dem. Och vi vilsna och sekulära medelklasskids från Europa fick mening och drivkraft att åka hem och hålla föredrag, arrangera seminarier, kurser, konferenser, engagera oss i stödkommitéer, debattera, skriva artiklar och till och med böcker. Göra politik.

Och Marcos, vad gör han nu förtiden undrar ni kanske? 2014, 20 år efter upproret, meddelade han inför medierna att Subcomandante Marcos nu upphörde att existera.

För Marcos var egentligen aldrig något annat än en karaktär i ett medialt skådespel. Precis som de gamla grekernas skådespelare använde masker, inte för att gömma sig utan för att förtydliga sin roll, så kunde zapatisterna bättre nå ut med sina budskap när deras ansikten inte avslöjade vilka de var - utan vad de representerade.

Ania Janerud

*Juana heter egentligen något annat

PS. Kristna Fredsrörelsen rekryterar fredsobservatörer

Tip a Friend heading