Go to main navigation
Wassi Azizi-kronika.jpg

Wassi Azizi flydde från Afghanistan till Sverige i slutet av 2015.

Foto: Privat

”Jag hoppas att jag kan göra skillnad”

Wassi tvingades fly från allt han någonsin drömt om – och möttes i Sverige av ett system med många brister. Nu hoppas han att Sverige ska ta bättre vara på kompetensen som finns bland nyanlända. 

Under många år arbetade jag i den afghanska tv-branschen. I slutet av 2015 var jag tvungen att fly från allt jag någonsin drömt om i livet: en journalistisk karriär i ett fritt och öppet Afghanistan.

I Afghanistan engagerade jag mig för mänskliga rättigheter efter att många av mina kollegor dödats av de som inte tror på yttrandefrihet och demokrati. Men efter upprepade hot mot mig och min familj hade jag inget annat val än att lämna Afghanistan och flytta till Sverige – ett land där jag trodde att folk alltid respekterade demokrati och frihet.

Sedan jag flyttade till Stockholm förra året har jag fått uppleva hur stockholmarna behandlar flyktingar. Jag har blivit dåligt bemött när jag har sökt jobb här. Många företagare som har ett bra rykte har erbjudit mig svartjobb.

Detta har fångat mitt intresse, och jag har sökt upp andra flyktingar, som berättat för mig hur svårt de har det, och hur de tvingats att ta farliga arbeten.

Jag har därför följt med de och dokumenterat deras arbete. Mitt mål har varit att göra en dokumentärfilm. Flera flyktingar jobbar inom restaurang, eller tillverkningsindustrin. Men många tvingas ta farliga arbeten som att skotta snö från taken, arbeta på byggen eller med vägarbeten. Det farliga arbetet har de utfört svart, utan försäkring om något skulle hända.

För en tid sedan följde jag med två afghanska flyktingar som skottade snö från taken. De arbetade från 02:00 på natten och hade varken ordentliga kläder eller skyddslinor. Lönen låg på 80–100 kronor i timmen.

En annan vän till mig hade utbildat sig i Indien och hade en välavlönad tjänst i Afghanistan innan han flydde. I Sverige arbetar han nu svart som pizzabud och han har inget uppehållstillstånd.

Ett annat allvarligt problem är att många flyktingar inte får tillgång till läkarvård. De som saknar uppehållstillstånd och går till vårdcentralen blir ofta nekade. Jag fick till exempel ett samtal förra veckan sent på natten från en flykting som kommer från Afghanistan. Han var jättesjuk och frågade om jag kunde hjälpa honom. Jag ringde ambulansen, men de vägrade åka och hämta honom. I stället fick jag ringa taxi som skjutsade honom till sjukhuset.

Sedan jag kom till Sverige har jag – som den första flyktingen någonsin – fått chansen att praktisera hos kommunalrådet i Norrbotten. Där arbetade jag med kulturella verksamheter för flyktingar i Sverige. Jag har också – som den första flyktingen från Afghanistan – praktiserat i Sveriges riksdag i tre dagar hos den socialdemokratiska riksdagsledamoten Ida Karkiainen.

Mina dagar i Riksdagen har övertygat mig ännu mer om att vi flyktingar behövs inom politiken. Jag är nu medlem i Socialdemokraterna och mitt mål är att börja engagera mig politiskt för att driva flyktingars rättigheter i Sverige. Sverige måste börja utnyttja asylsökandes kompetens, utbildning och talang –  i stället för att utnyttja oss. Jag hoppas att jag kan göra skillnad. 

Tip a Friend heading