Go to main navigation
Hanin Shakrah

Foto: Anders Wallin

Kulturkrönika

Smaken av Syrien

Det är märkligt med smaker som kallas ”hemma”. Beroende på var ditt eller dina ”hem” finns så kan det vara smaken av papaya, eller rårörda lingon med mjölk, eller smaken av solmogen mango plockad direkt från trädet, eller smaken av österlena sensommaräpplen mot gommen.

Det sägs att luktsinnet är det starkaste av våra minnens förnimmelser. På samma sätt som jag bara behöver blunda för att minnas doften av min bortgångna farmors klänning så behöver jag bara sätta tänderna i en aprikos för att resa tillbaka till vår familjegård, en timmes bilfärd från Damaskus.

I mitt barndoms Syrien, på morfars gård i Kissweh, sprang jag och min bror omkring som vildar. Gården var vårt kungadöme, lövverken våra utkikstorn och bevattningsbassängen vår svalkande swimmingpool. Vi klättrade upp i fruktträd och bosatte oss i klykorna.

Jag, närsynt och ständigt lite klumpig, tog mig upp försiktigt, medan min bror och mina äldre kusiner gjorde det med den frenesi som bara orädda små pojkar och hundvalpar besitter. Där satt vi och skuggade oss i sommarhettan, skrapade upp armbågar och slukade frukt som våra fingrar lätt kunde nå i lövverket.

Vi tryckte i oss så mycket persika och aprikos att våra stackars kroppar värkte på kvällarna och mamma fick lindra ömma barnmagar med rosenvatten och torkad kamomill i teet.

Min barndoms smaker är därför det mjuka fruktköttet under persikans fjuniga skal, den av sötma vitnade vattenmelonen och de små minigurkorna som skalades till frukostbordet.

Och så – frukten som jag aldrig lyckats återfinna under alla mina år i Sverige. Frukten vars namn jag till slut glömde bort och vars bleknande smak på min tunga till slut kom att symbolisera allt vi tvingades lämna kvar när vi flydde till Sverige.

Tills för en vecka sedan, då jag var i Beirut.

På den lummiga innergården på restaurang Dar, inte långt från det överdådiga campusområdet på American University kommer plötsligt samtalet in på barndomsfrukten som försvann. En gul liten stenfrukt, mindre än en aprikos. Jag berättar hur vi satt under varma vårkvällar på taket och åt frukten, spottade ut stenkärnan över kanten, ner mot någon stackars oanande förbipasserande för att strax stoppa in en ny frukt i munnen.

Plötsligt får den ett namn. Askidinya sade man i Palestina. Det är en sammansättning av två magiska ord ”Azka donya” vilket betyder ”godaste värld”.

I Beirut och Damaskus uttalas namnet akkedineh, I Irak azkudunyya, i Egypten heter den bashmala, i Algeriet zaaruura och på wikipedia hittar jag dess latinska namn eriobotrya japonica, eller loquat på engelska. I Sverige går den inte att hitta i fruktdisken, men den kallas japansk mispel. Så många namn för denna förlorade barndomsfrukt, vars smak jag inte förstått att jag saknat förrän jag återfann den.

Men när ens hem är för evigt borta och förnimmelsen av det hemvana inte längre går att finna i mataffären eller i köksträdgården växer sig saknaden stark efter det som fattas själen.

Sista dagarna i Beirut gick jag och min kära Y omkring på en stöldturné. Vi letade träd och växter att stjäla med oss hem. Vi packade omsorgsfullt sticklingar som blötts i servetter och placerade i plastflaskor, så att de skulle överleva flygresan. Så fort vi kommit hem togs de genast upp och sattes i vattenglas för att få rötter och planteras om i ny jord på en nordligare plats. Granatäpplen, jasminbuskar, olivplantor, gardenior och aprikoser, hibiskus, rhododendron, och askidiniya. Y återskapar min barndoms lunder i små krukor och balkonglådor. För när fruktlunderna inte längre finns kvar och krigsrök ersatt doften av persikorna är sticklingarna som vi stjäl med oss tillbaka det närmaste hemma jag kan hitta. 

Hanin Shakrah

Tip a Friend heading