Go to main navigation
Henning Mankell

Foto: Lina Ikse

Krönika: henning mankell

Svarta våldtäktsmän – och vita

Rasismen är en kuslig och brutal samhällssjuka. Det vet vi alla. Även om den rasistiska ideologin är en skapelse av det europeiska 1800-talet som ett cyniskt alibi för de imperialistiska övergreppen i Afrika, Sydamerika och Asien, är rasismen i dag spridd nästan överallt. Den har skiftande anlete, men den bygger alltid på lömska påståenden om hudfärg och över- och undermänniskor.

För att kunna bedriva det viktiga arbetet mot rasismen är det naturligtvis avgörande att man inte glömmer att titta bakåt då och då. Man bör påminna sig att rasismen hela tiden döljer sig som trojanska hästar inom välrenommerade institutioner. Det är inte enbart populistiska extrempartier som odlar rasism. Den går alltid betydligt djupare.

Ta slutet av andra världskriget. Alla har vi sett svartvita filmbilder från D-dagens landstigningar vid Normandies stränder. Nu skulle Europa äntligen befrias från det nazistiska helvetet.

Men det är något underligt med de där bilderna. Det syns nästan aldrig några svarta amerikanska soldater. Förvisso var det så att svarta soldater sällan fanns vid de främsta frontavsnitten. Men de var med, de var många. De slogs och de dog för friheten, på samma sätt som alla andra soldater.

Den amerikanska armén höll alltså vita och svarta soldater noga separerade från varandra. De filmade reportagen var tillrättalagda. Det är egentligen först med kriget i Vietnam som svarta och vita soldater kan ingå i samma stridande plutoner.

Det här fick naturligtvis många otäcka konsekvenser under den sista etappen av andra världskriget. Man kan studera arkiven hos den amerikanska arméns juridiska avdelning (Judge Advocate Groupe, JAG) som klart visar att medan den afro-amerikanska soldatgruppen i Europa uppgick till mindre än 10 procent gällde 22 procent av alla brottmål som ledde till åtal svarta soldater. Den amerikanske historieprofessorn William I. Hitchcock har uttömmande beskrivit detta.

Statistiken blir ännu mer brutal när man ser hur många och vilka amerikanska soldater som avrättades i Europa fram till 31 oktober 1945. För mord på civila avrättades sex vita soldater och 22 svarta. För våldtäkt fyra vita soldater men inte mindre än 25 svarta.

Svaret har jag redan gett: Frånvaron av svarta soldater vid de yttersta frontavsnitten. Eftersom överbefälhavaren Eisenhower hade insisterat på att åtalade soldaters positiva krigsmeriter skulle räknas in när brottmål avgjordes, var det mycket enklare för vita soldater att få lägre straff. De svarta soldaterna kunde inte få det eftersom de för det mesta befunnit sig bakom de mest utsatta stridsavsnitten.

 Naturligtvis visste Eisenhower vad han gjorde. Hyckleriet med att uppvisat mod i strid skulle kunna leda till mildare straff, dolde en helt annan agenda. Bakom detta gömde sig alltså den rasistiska dimensionen. Fortfarande var USA ett så segregerat samhälle att det är svårt för oss att förstå i dag. Att en fransk kvinna blev våldtagen av en amerikansk soldat var naturligtvis i sig upprörande. Men om det var en svart soldat ansågs brottet mycket grövre.

Det skadar aldrig att bli påmind om det vi ser i backspegeln. Det är och förblir ett av de avgörande civilisationspolitiska målen att bekämpa rasismen, vilka uttryck de än får. Sverige är på inget sätt förskonat från detta. I samtal med färgade vänner här i landet blir jag ständigt påmind om den försåtliga institutionella rasism som hela tiden finns närvarande.

Ett av de bästa sätt på vilket vi kan bistå utvecklingsländerna, är naturligtvis att vi ständigt bekämpar den rasistiska ideologi som fortfarande infekterar våra samhällen. Och som tyvärr just nu växer sig allt starkare.

Det finns inga ursäkter för att acceptera den utvecklingen eller att inte bjuda motstånd.

Inga alls. 

 Henning Mankell

Tip a Friend heading