Go to main navigation
kuba-quim.jpg

Foto: Quim Gil/Flickr

krönika

Kuba – landet som blev ett varumärke

Det finns två länder som verkligen upprör människor mer än några andra och som skapar en stark polarisering i den globala debatten. Det ena är Palestina – det andra är Kuba. David Isaksson skriver om vad det är med Kuba som engagerar så många – både för och emot.

När Kuba nu diskuteras för fullt efter Fidel Castros död så är det slående att det snarare är bilden av Kuba än själva landet som diskuteras. Bilden – eller kanske snarare varumärket – för i mångt och mycket har Kuba blivit ett varumärke som underhålls och reproduceras av media, reklambyråer, musiker, restauranger och andra runt om i världen. Hur kan man annars förklara att det på NK kunnat gå att köpa strumpor med Che Guevaras bild och varför det finns restauranger som heter La Bodegita del Medio i Kyiv och i mängder av andra städer runt om i världen.

Kuba är speciellt. Landets starka attraktionskraft skapar enormt starka känslor – för eller emot. Och av det skälet tror jag att den diskussion om Kuba som nu tagit fart efter Fidel Castro död inte fullt ut förstås, utan att vi tar hänsyn till den bild som var och en av oss skapat av Kuba. 

Dröm eller mardröm?

För stora delar av vänstern var och förblir Kuba en dröm, en symbol och en utopi, ett land som utmanat stormakten. För högern på samma sätt en symbol för allt det onda, ett land som använder en historisk konflikt för att rättfärdiga det som fortfarande pågår. Dessutom är Kuba de sista resterna av just en utopi, men en ond utopi (ur ett högerperspektiv): först när Castros Kuba är borta är socialismen helt död och begraven.

Diskussionen om Kuba har alltid varit polariserad, långt innan uttrycket faktaresistens kom på modet. Kuba är antingen helvete eller paradis och allt som sägs att ska underbygga den ena eller den andra tesen, övrigt måste sorteras bort. Därför blir det också aningen schizofrent att följa diskussionen om Kuba efter Castros död där var och en skriker i sin eko-kammare, till sina egna anhängare.

Kuba blir också en del i det som på engelska brukar kallas för Whataboutism, på svenska kålsuparteorin. För hur är det, varför kritiserar USA och ”väst” Kuba, när man samtidigt samarbetar med Turkiet, Saudiarabien, militärdiktaturens Chile, Kongo under Mobuto med flera länder? Och omvänt, hur kan människor som rasar över förtryck världen över ha överseende med det som sker på Kuba?

Det blir lite som när två cykloper står och stampar mot varandra.

Samtidigt är det intressant varför Kuba - eller för den delen Palestina - skapar så starka känslor. Rent objektivt är förtrycket av kubaner eller palestinier långt från det värsta i världen. Ändå får dessa båda länder oproportionerligt stort utrymme, medan få bryr sig om vad som händer i Somalia, Tibet eller Turkmenistan, länder där det enligt t ex Freedom House är betydligt värre ställt.

Men för att kunna föra en diskussion måste man också förstå den andres perspektiv.

För tusentals latinamerikaner är USA det land som aktivt stött brutala militärregimer, samtidigt som Kuba är det land som stått upp för de förtryckta. Detta är i mångt och mycket en spegelbild av den romantiska bild av USA och ”väst” som många från Öst och fd Sovjetunionen har. För dem är Kuba bara en förlängning av Sovjetimperiet. Och tvärtom: för Latinamerikaner med en romantisk bild av socialismen är det omöjligt att förstå hur det faktiskt var i dåtidens DDR eller Sovjetunionen.

Sanningen är förstås allt annat än svart-vit. I fallet Kuba – liksom när det gäller USA – och många andra länder finns det ingen entydig bild. Tvärtom:

  • Kuba är en diktatur, men Kubas roll för demokratiutvecklingen i södra Afrika har varit stor.
  • USA är en demokrati, men USA:s roll för att stoppa demokratin i Latinamerika, bidra till militärkupper och tortyr har varit stor.

Det låter – och är – motsägelsefullt. Dessutom handlar det i stor utsträckning om realpolitik, ett trist ord som man inte gärna dricker rom-drinkar eller dansar salsa till. Extra ironiskt blir det när det sannolikt värsta fängelset på Kuba faktiskt drivs av USA, Guantanamo.

Varför blir då debatten om Kuba så omfattande just nu? Att Fidel Castro skulle dö var ju trots allt oundvikligt. En anledning är att den bild var och en av oss har av Kuba är starkt förknippad med ett land, fruset i tiden. Alla som åker till Kuba vill ha de där gamla bilarna, den charmigt förfallna stadskärnan. ”Åk till Kuba innan det är för sent”, skriver charterarrangörerna i sina kataloger och resejournalisterna eldar på. Därför passar Kuba också utmärkt väl in i den våg av nostalgi som sveper över världen ”Make America great again!” fungerar utmärkt ihop med ”Patria o Muerte, Venceremos!”

Fidel Castro är en del av detta varumärke, denna nostalgi. Och frågan är – kan det överleva utan honom? Kan vi tänka oss ett Kuba med de gamla bilarna, drinkarna, dansandet, de förfallna husen utan den revolutionära kittlingen? Vem skulle ens bry sig om ett Kuba som var ungefär lika spännande som Dominikanska Republiken? (som för övrigt hade en diktatur, uppbackad av USA, som var betydligt värre än den på Kuba). Nej, varumärket skulle dö, allt det som gjort Kuba värt att älska – eller hata – skulle försvinna.

Själv tänker jag att det snart är dags för en Cuba Libre, denna genialiskt enkla drink med amerikansk läsk och kubansk rom som ofrånkomligt leder till animerade samtal och slingrande danser, följt av en alltför hög grad av berusning, och blixtrande huvudvärk dagen efter.

Ja, ungefär som diskussionen om Kuba alltså.

Strax landar mitt plan i Moldaviens huvudstad Chisinau. Jag slår vad om att det även här finns minst en kubansk restaurang eller bar.

Och jag vet exakt vilken musik de kommer att spela och vems porträtt som kommer att sitta på väggen.

 

David Isaksson

Tip a Friend heading