Go to main navigation
paul hansen fotografiska gaza

Fotografen Paul Hansen är aktuell med utställningen "Being there" på Fotografiska i Stockholm. Utställningen går att se fram till och med den 19 november 2017.

Foto: Paul Hansen

KRÖNIKA

Paul Hansen på Fotografiska: Nära men ändå frånvarande

Ser världen ut som i Paul Hansens bilder? På Fotografiska i Stockholm visas en stor utställning med Sveriges mest prisbelönte reportagefotograf. David Isaksson funderar på varför han reagerar så starkt på bilderna.

Alla har vi sannolikt vid något eller några tillfällen sett – och reagerat på – bilder tagna av Paul Hansen, Sveriges i särklass mest prisbelönte reportagefotograf. Reportaget i DN om flickan Fabienne som dödades av en förlupen poliskula på Haiti är klassiskt, men också starkt ifrågasatt då den satte igång en viktig diskussion kring pressetik och det faktum att det var flera fotografer som samlades runt den döda flickan för att ta bilder.

Demonstrant i Kiev konfronterar poliserna på sitt sätt. Fotograf: Paul Hansen.

”Being There” är titeln på Paul Hansens stora utställning på Fotografiska, liksom på den bok (Max Ström förlag) som kommer ut samtidigt med utställningen. Jag ser utställningen på invigningskvällen tillsammans med en massa människor som dricker vin, småpratar med bekanta och hör Paul Hansen berätta om hur ofta han berättar dåliga vitsar i pressade situationer.

Vi skrattar. Sen går vi runt och tittar.

Det lär vara första gången Fotografiska gör en så stor utställning av en dokumentärfotograf och för en kommersiell aktör som Fotografiska handlar det förstås om att Hansen har förutsättningar att attrahera en tillräckligt stor publik.

En rysk agent i Ukraina. Fotograf: Paul Hansen

Rum efter rum fylls av bilder från krig och konflikter (samt några bilder från Sverige). Det är Sydsudan, Haiti, Gaza, Ukraina, Kenya och flera andra platser.

Tekniskt är det mesta helt fantastiskt, en skärpa och en detaljrikedom som tar andan ur en. De flesta – inklusive jag själv – skulle vara överlyckliga om vi lyckats ta någon enstaka en bild av samma kvalitet. Nu är de flera hundra, inklusive begravningsbilden från 2013 som gav Paul Hansen utmärkelsen årets bild i världen (World Press Photo).

Jag kommer att tänka på David LaChapelles uppdiktade världar av kändisskap och undergång, bilder som på många sätt är raka motsatsen till Paul Hansens. Ändå är de märkvärdigt lika, tycker jag denna kväll.

Jag kan inte komma ifrån känslan av att det vilar något kallt och kliniskt över Paul Hansens tekniskt närmast perfekta bilder: han är nära människor, ändå märkligt frånvarande och registrerande. Det finns något dubbelt, motsägelsefullt i Paul Hansens berättande som får mig att undra vad han vill säga. Eller också vill han inte säga någonting alls. Han bara är där.

I de utställningstexter han själv skrivit resonerar Paul Hansen vid några tillfällen om döden och krigets meningslöshet, om det skamlösa i att angripa barn och civila.

I utställningen ryms också en dokumentärfilm om Paul Hansen och hans arbete. I den blir känslan en annan: Där stiger den engagerade, sociale Paul Hansen fram, fotografen som håller kontakt med människor han träffat, som sparkar tillbaka bollen till killarna och som får människor att glömma bort honom, trots att han står där alldeles i mitten med sina kameror.

 Fotografen Paul Hansen har bland annat fått utmärkelsen World Press Photo 2013. Pressbild.

Men ju längre jag tittar desto mer inser jag hur mycket jag ogillar Paul Hansens bilder – samtidigt som jag tycker att de är helt fantastiska!

Kanske handlar det om något så primitivt som att jag vägrar gå med på att världen ser ut som genom Paul Hansens lins. ”Du har fel!” vill jag skrika, under alla de år jag rest har jag sett en helt annan värld av glädje, nyfikenhet och där människor är trevliga mot varandra.

Men sanningen är förstås att Paul Hansen har rätt, på sitt sätt.

David Isaksson

Tip a Friend heading