Go to main navigation
Delvin Arsan

Delvin Arsan.

Foto: Privat

Så kan vi förstå hederskulturer

Hederskultur är en produkt av att ha levt i ofria och osäkra länder, där familjen utgör den enda tryggheten. I sådana samhällen framstår heder som det bästa verktyget för att skydda sina egna. Det skriver Delvin Arsan, som snart kommer ut med en bok om hederskultur i Mellanöstern och Nordafrika.

Vi kommer från kulturer som är präglade av en stor demokratisk frånvaro. Där diktatorer och stater förtrycker och tystar alla demokratiska röster. Där diskriminering, arbetslöshet och fattigdom härjar. Där minoriteter lever i politiska vakuum och människor förföljs. Samhällsstrukturer som skapar otrygghet och rädsla. Och det är här tanken om sharaf – heder – växer och blir stark. Den blir människans identitet, framför allt när denne själv får stå för eget skydd.

När människor sedan flyr till demokratiska länder som Sverige blir kultur- och samhällskrockarna stora. För oss från Mellanöstern har våld, misshandel, förtryck och diskriminering varit vardagsmat. Att styra över sina barn och disciplinera dem, framför allt döttrarna, är ett sätt att skydda dem och familjens sharaf. Den enda hedern man kan kontrollera blir den som ligger mellan en kvinnas ben. Den kommer att symbolisera mannens, släktens och klaners identitet och sharaf.

När vi sedan här, i Sverige, pratar om hederskultur låter debatten som att vi pratar om familjer som självmant valt att förtrycka sina flickor och pojkar. Men det handlar inte om kultur, utan om praktiska konsekvenser av politiska och ekonomiska misslyckanden. Det handlar om människor som i sina hemländer aldrig levt i frihet, demokrati eller upplevt jämlikhet. Det handlar om en verklighet där mannen, familjens överhuvud, är den som har fått ansvara för att skydda sin familj när inte staten kunnat göra det.

När dessa människor kommer till demokratiska länder som Sverige, skapas en krock med det moderna samhället. I det skapas också en rädsla att förlora sin identitet och många fastnar i gamla traditioner och varken anpassar sig till det nya landet eller utvecklingen i det egna hemlandet. Familjesplittringen har också bidragit till att man bibehållit gamla traditioner som bygger på sharaf.

Många familjer som kommer hit med en del av sina familjemedlemmar kvar i hemlandet integreras inte lika fort i det nya samhället. Att bevara hemlandets traditioner blir en stolthet och en gemensam nämnare med de familjemedlemmar som är kvar i hemlandet. Den gamla identiteten skapar på så viss en trygghet. Att vara en bra son eller en bra dotter är att bevara familjens sharaf, också i ens nya land. Inget avvikande accepteras för då skämmer man ut familjemedlemmarna som är kvar i hemlandet bland släkten, klanen eller i sina samhällen.

När mina föräldrar ansökte om att min syster skulle återförenas med oss i Sverige 1993 fick min syster avslag gång på gång för att Migrationsverket ansåg att hon hade nått den svenska myndighetsgränsen för att återförenas med oss: hon hade fyllt 18 år och ansågs av beslutsfattarna kunna klara sig själv. Men i Syrien där jag kommer ifrån anses inte en kvinna vara myndig om hon inte är gift. Därför tvingades min syster att bo hos släktingar fram tills att hon kunde giftas bort.

Efter Migrationsverkets avslag tvingade min far min syster in i ett arrangerat äktenskap med en mycket äldre man i Sverige, för att hon på så vis skulle kunna återförenas med familjen. Men maken var mycket äldre än min syster och dessutom väldigt sträng. Hon fick inte klä sig i feminina kläder, sminka sig, träffa vänner utomhus eller överhuvudtaget vistas ute utan honom. Hennes make hade en gång i tiden själv varit ett ensamkommande barn från Iran och aldrig riktigt anammat den svenska kulturen. Han levde kvar i förståelsen att det var han, och inte staten, som skulle skydda sin fru, min syster. Samtidigt ville han också visa sin familj att han vara en bra son. Sharaf blev den identitet som förenade honom med familjen i Iran, och som blev en del av dem i Sverige.

Delvin Arsan

 

Tip a Friend heading