Go to main navigation
rami_epi2.jpg

Sluta föda samma desperation i Järva som i Rios favelor

Varje år dödas upp mot 1 000 unga i Rio de Janeiro, det flesta svarta från stadens favelor. Deras död röner ingen större uppmärksamhet – på samma sätt som mord på unga förortsbor inte väcker stark indignation här hemma – utan bara rop på hårdare tag. Nu måste politikerna börja lyssna på invånarna.

Är det absurt att jämföra Brasilien, ett utvecklingsland i ekonomisk kris, med Sverige, ett av världens rikaste länder? Jag tycker inte det, för konsekvenserna av ojämlikhet bär på samma smärta och desperata rop. Alla segregerade städer har sina vinnare och förlorare, där osynliga väggar krossar unga drömmar. I Stockholm och i Rio.

Under det senaste året har jag befunnit mig i Brasilien för juridikstudier, men också för att träffa gräsrotsorganistioner och dem som bor i favelor och förorter här. Tusentals mil från det Husby jag växte upp i. Men jag hör samma berättelser och känner samma sociala desperation bland favelornas unga som i Stockholms förorter.

Våldet, rasismen och korruptionen har djupa rötter i Brasiliens historia. Det är dock inte våldet i Rio utan rapporterna från Sverige om hur antalet unga döda stigit hemma som gjort mig sömnlös om nätterna. 25 människor har dött under senaste året i Järva, och vänner i organisationen Förorten mot våld skriker sig hesa för döva politiska öron.

Ökningen av morden på dessa unga - födda och uppväxta på svensk mark – är bekymmersam och komplex. Ändå tillåts populismen sätta agendan. Järvas civilsamhälle har sedan länge varnat för de ungas framtid, men varken fått politiskt erkännande eller gehör för sina krav.

Liksom Sveriges förorter är Rios favelor ett samtalsämne och ett politiskt projekt för de som aldrig levt där, eller kan relatera till dess verklighet. Bostadsområden som kriminaliseras och anklagas för parallella rättssystem medan man bortser från de sociala behoven. Förtroendet för samhällets institutioner är lågt bland dessa marginaliserade grupper, ändå finns ingen kritisk debatt om representation, demokratiskt deltagande eller sociala satsningar för att minska avståndet.

I Sverige ser vi oss som jämlika, anti-rasistiska och generösa. Brister i tillämpningen av mänskliga rättigheter sker någon annanstans än hemma. Men utan en granskande självblick kan vi aldrig få ett politiskt ansvarsutkrävande för den segregation som skapats.

Vi är tack och lov inte där Brasilien är – där polisen systematiskt skjuter ihjäl unga, fattiga och mörka kroppar. Men, varje gång dyker tanken upp att vi kanske är på väg dit, om vissa partiers hatiska, avhumaniserade retorik och krav på hårdare tag får realiseras i praktiken.

Lärdomarna av hur vi politiskt ska undvika en fortsatt våldsam spiral är flera. Det är inte genom upptrappade repressioner. I Brasiliens favelor har det ”trygghetssatsats” i decennier, med ökade polisavdelningar och lokala polisstationer. Även militär har tagits in för att jaga bort gäng och ockupera bostadsområden. Dessa förebyggande polisiära satsningar har dock varit kortsiktiga och har varken förändrat människors levnadsvillkor eller inkluderat dem i samhället.

De boendes trygghet blir inte tillgodosedd när den sociala upprustningen uteblir, och den mediala och politiska stigmatiseringen mot samma människor fortsätter. Våldet tar nya former och gängen hittar nya territorier att ockupera. Misstron mot institutionerna kan vändas genom ett förändringsarbete där de boende själva sätter agendan för områdets satsningar. I Folkets hus, i Husby, har en folklig rörelse skapats och gett boende mandat till viktiga positioner.

Även om de dödliga skotten i Stockholm är långt ifrån lika frekventa som i Rio, går det inte att undgå segregationens effekter. Unga som tidigt slutar tro på och motiveras i skolan. Känslor av självhat, internaliserad rasism och mindervärdeskomplex kan inte fortsätta vara guiderna för de som känner sig bortglömda. Bristande resurser och ungas trasiga hemförhållanden kan bara motverkas ekonomiskt och socialt. Att förbättra föräldrarnas situation är minst lika viktigt som att skapa rätt förutsättningar för deras barn.

Politiker på alla nivåer – i både Brasilien och Sverige – har ett ansvar att representera hela landet. Även de utsatta. Istället för att hitta på nya lösningar från innerstadens trygga vrå borde de gå till förortens och favelans myllrande föreningsliv. Det pågår just nu i många av Sveriges förorter en social mobilisering. I Järva beskriver boende de lokala utmaningarna och presenterar konkreta krav på vad som behövs åtgärdas. Där ligger lösningarna och väntar på dem som är redo att lyssna.

Rami Al-khamisi, juridikstuderande och människorättsaktivist

Tip a Friend heading