Go to main navigation
nilshorner.jpg

Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner sköts till döds av okända gärningsmän på en gata i Kabul för ett år sedan idag. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

KRÖNIKA

Skänk en tanke åt reportrarna bakom notiserna

På årsdagen av att Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner sköts till döds påminner OmVärldens chefredaktör Erik Halkjaer om riskerna förknippade med utrikesrapporteringen, oavsett om den görs av utsända korrespondenter eller lokala journalister.

Idag är det ett år sedan Sveriges Radios medarbetare, journalisten Nils Horner dödades av okända gärningsmän på en gata i Afghanistans huvudstad Kabul. Ett fruktansvärd dåd som skrämmer och även ett hårt slag mot journalistiken och yttrandefriheten. Samtidigt får det mig att tänka på alla de lokala journalister runt omkring i världen som riskerar sina liv för att granska makten och förmedla nyhetshändelser från hela världen.

Min vän Julio César, som den romerske kejsaren, satt på sin motorcykel med sin fru och deras lilla son. Det var en tidig morgon. Plötsligt körde en svart bil upp. Två maskerade män klev ur och en av dem riktade en pistol mot Julios huvud och tryckte av.

Julio var journalist på lokalradiostationen Radio Prógreso i norra Honduras. Han bodde i staden San Pedro Sula, idag mest känd för att vara världens mest våldsamma stad. Det var 14 år sen. Ärret efter kulan syns än om Julio lyfter på luggen. Han hade en vansinnig tur.

När kulan träffade motorcykelhjälmen ändrade den riktning. Istället för att gå rakt in i skallen strök den Julio utefter svålen och gick ut på andra sidan. Han lämnade journalistiken. Detta efter att under lång tid varit utsatt för hot och trakasserier. Istället blev han konsult och engagerade sig politiskt, men så sakteliga har han börjat arbeta igen, på frilansbasis.

Bland annat har Julio bistått mig. Han har hjälpt mig granska tillverkningsindustrin i Honduras, och situationen för arbetarna på de skattefria textilfabrikerna. Han har presenterat mig för en rad andra journalister i Honduras som varit med om liknande upplevelser, som tvingats lämna sina arbeten, och för anhöriga till reportrar som dödats. Tillsammans reste vi in i San Pedros mest våldsutsatta förorter och konfronterade jägarsoldater som med titeln militärpolis ska konfrontera tatuerade och beväpnade tonåringar som svartmålas av en korrupt regeringen.

Självklart var några av de honduranska journalister som hotats, misshandlats och dödats de senaste åren stora grejer på spåret, som korruption inom större bolag, narkotikakarteller och polisvåld. Men de flesta av dem var lokaljournalister, som Julio, som granskat lokala makthavare som ostraffat kunnat tysta journalisterna. Julio har själv tittat på sitt fall hos polisen. Inget har hänt. Till saken hör ju att det var just en korrupt polis han var på spåren.

Låt oss inte glömma personerna bakom de små notiserna i våra dags- och kvällstidningar eller de mindre telegrammen i radio eller på tv. Det är personer som Julio som gräver fram storyn till den där nyhetsbyråtexten som valsar jorden runt, översätts, stryks ner och förvandlas till tre-fyra rader i Sverige. När reportern fängslas, hotas, misshandlas eller dödas får vi sällan höra om det.

Så skänk idag en tanke till Nils Horner, hans anhöriga, kollegor och vänner, och skänk samtidigt en tanke åt de afghanska journalister som också mist livet eller hotats till tystnad. Skänk en tanke till alla världens reportrar som varje dag knegar på och stångas med makten för att vi inte ska sväva i ovishet eller leva i en värld där vi inte vet vad som händer i andra länder.

Det talas om sämre svensk utrikesjournalistik, men tänk också på hur dålig den skulle kunna vara om lokalreportrar världen över plötsligt tystades allihop. Det får inte ske.

Erik Halkjaer, chefredaktör OmVärlden

Tip a Friend heading