Go to main navigation
Hiba Dlewati is a Syrian American journalist covering the Syrian conflict.

Hiba Dlewati 

Foto: privat

KRÖNIKA

”Syriens krig vandrar med oss”

Hur ska det humanitära toppmötet i Istanbul kunna åstadkomma någon skillnad alls, så länge stater inte ens avkrävs att upprätthålla de flykting- och humanitära lagar som de redan skrivit under på? Det frågar sig den syriska journalisten Hiba Dlewati i en krönika om flykt, ansvar och biståndshierarkier.

”Om Europa inte ville att vi skulle komma hit borde de kanske ha gjort något för att stoppa Assad medan han bombade våra hem” ropar den syriske mannen Rifai bakom ett taggtrådsstängsel i Moria.

Hans ord följde oss medan polisen släpade bort mig och min kollega från flyktinglägret som förvandlats till flyktingfängelse på den grekiska ön Lesbos. Liksom tusentals andra flyktingar som ankommit Grekland efter att avtalet mellan Grekland och EU slutits i mars, så riskerar Rifai troligtvis deportation tillbaka till Turkiet.

”Syriens krig vandrar med oss” säger Assoum, en syrisk kvinna som fastnat i Idomeni, det inofficiella flyktinglägret på den grekisk-makedonska gränsen. De tusentals människor som också sitter fast där speglar de hem de lämnat bakom sig.

Hem som bombats med oljefatsbomber från luften av den syriska regimen, hem som varit föremål för riktade ryska flyganfall. Hem som belägrats av IS. Hem som blockerats från att ta emot någon form av nödhjälp från samma regim som nu påstår sig skydda dem. Dess forna invånare gör nu upp lägereldar på övergivna tågspår i Europa, där nationsgränser stängt igen portarna framför dem.

Att frånkoppla flyktingkrisen från det fortsatta våldet som tillåts härja i Syrien, och politiseringen av biståndet är i bästa fall ignorant.

World Humanitarian Summit, organiserat av FN i Istanbul samlar stater, FN-organ och ideella aktörer, i ett försök att revolutionera det internationella biståndssystemet.

Men hur ska en revolution kunna komma till stånd när stater inte avkrävs att upprätthålla de flykting- och humanitära lagar som de redan skrivit under på? Hur ska detta toppmöte kunna ses som något annat än en maskerad, när regimen i Syrien fortsätter att använda vatten, mat och medicin som krigsvapen mot sin egen befolkning?

När samma regims handlande legitimeras av internationella icke-statliga organisationer, inklusive FN, som tillåter regimen att ha fortsatt kontroll över biståndsdistributionen.

Det har ännu inte ansetts möjligt att använda flygplan för att släppa matpaket över belägrade områden men ändå fortsätter stater att använda flygplan för att bomba civila områden och sjukvårdsinrättningar.

2014 bevakade jag ett möte organiserat av World Food Programme i just Istanbul.

Biståndsarbetare från gräsrotsorganisationer och andra biståndsorgan var rasande över bristen på koordination mellan dem själva och FN. FN som då nyligen givits tillåtelse att operera i områden utanför den syriska regimens kontroll, men trots detta inte förmådde koordinera sina insatser med de organisationer som arbetat på marken i flera år, ofta med risk för sina egna och sina medarbetares liv. 

Och medan jag satt där längst bak i rummet och antecknade så kunde jag inte sluta tänka på det faktum att avbrutna matsändningar till syriska flyktingar diskuterades över en buffé på ett femstjärnigt hotell.

Därmed inte sagt att biståndsarbetare borde utsättas för samma säkerhetsrisker som de människor de är menade att hjälpa. Men den flagranta åtskillnaden gjorde sig återigen påmind, linjen mellan ”oss” och ”dem”. Syriska röster hörs sällan, om någonsin, vid beslutsfattarnas bord, vare sig i humanitära eller politiska diskussioner.

Det syriska civilsamhällets organisationer förväntas i tystnad, i tacksamhet, implementera beslut från toppen och ner, utan att några hänsyn behöver tas till de faktiska behoven på marken, eller till det faktum att en långsiktig plan behöver komma till stånd.

Så det är därför inte särskilt förvånande när desillusionerade syriska aktivister, nu själva flyktingar, upptäcker att de bokstavligt talat sitter i samma båt som sina forna biståndsmottagare, i ett försök att korsa havet.

Samtidigt som Syrien fortsatt står i lågor, samtidigt som tusentals flyktingar förblir strandade längs de turkiska och jordanska gränserna, så är den ”europeiska drömmen” om säkerhet belägrad och inhägnad av taggtrådsstängsel, högerextrema politiker och deportationer. Det är då svårt att se hur det internationella humanitära toppmötet skall vara något annat än en rökridå.

 

Hiba Dlewati 

Tip a Friend heading